Aftonbladet – 15 augusti 1845, sida 3

i mina från trycket, under titel: ,Försök att beI visa huru verldskropparne födas,, m. m., utgifna skrifter; — hvilka skrifter jag tager för afgjordt äro af Herrar Naturforskare kände, emedan jag, genom Stockholms Postkontor till Skandinaviska Naturforskare-sällskapets Sekreterare år 4844 öfversände ett exemplar deraf, — åberopar jag dessa skrifter och omnämner nu blott, att, då Pianeterne af de skäl och på de grunder, som der finnas anförda, rubbas, öfversvämmar oceanens vattenmassor det torra landet och den flod uppkommer, hvarom så väl vår Heliga Skrift som andra folkslags äldsta skrifter talar. Att dessa öfversvämningar dränka största delen af menniskor och djur är så mycket säkrare, som de, hvilka då blifvit räddade, ansett sig vara de enda öfverblefne. Dessa många millioner i saltvattnet dränkte och i fredlig omsqvalpning liggande kroppar, skola naturligtvis, då höjderna börja blifva torra, följa vattnet och nedsjunka eller nedrulla i de fördjupningar dit vattnet samlar sig, och der undergå den förvandlingsprocess, som Skaparen, jemlikt skapelsens ordning och fortskridande, derföre bestämt. Denna förvandling kan ej gifva en lika produkt, som då djurkroppen förvandlas i eld, luft eller jord; ty saltvattnet förhindrar maskbildningen och förruttnelsen. Nu har den kemiska vettenskapen utredt och ådagalagdt, att koksalt bildas 1 djurkroppens vätskor, Vi veta alla, huru den jord, hvarur det med koksaltet beslägtade saltpetersaltet hemtas, behöfver djurämnens inblandning, för att vara gifvande; vid tillverkning af salmiak och glaubersalt användas äfven djurdelar. Af allt detta har jag dragit den slutsats, att koksaltet är den qvarvarande produkten af de många milioner lefvande varelser, som, till största delen i sin ålders blomma, med friska vätskor, blifvit af floden eller floderna dränkte; att en saltproduktion dagligen i det salta halfsvattnet fortgår genom den mängd döda kroppar, som der förvandlas, är älven naturligt; men de på land varande saltmassorne, liksom hafvets ursprungliga och hufvudsakliga saltbildning, anser jag vara på ofvannämnde sätt tillkommen. Denna min åsigt vinner äfven styrka genom en uppgift i vår Heliga skrift; det heter nemligen (4:sta M. B. 49: 26), att Lots hustru blef en saltstod, för det hon vände sig och såg tillbaka. Huru alla omständigheter utvisa, och Christi ord bekräfta, att Lot lefvat under syndaflodens härjningar, har jag i mina skrifter visat; man behöfver derföre blott antaga, att Lots hustru, som hade 2:ne giftasvuxna döttrar, var till åren kommen, och ej orkade fortskynda lika med den kraftfulla mannen och de unga döttrarna, då de allesamman flydde undan floden upp i bergskrefvan, och att hon således blef upphunnen af vattnet, och jemte andra dränkta kroppar förvandlad till salt, samt att Moses — eller som det mig synes, hans svärfader) — haft någorlunda reda på skapelsens gång och den eviga naturlagen, men med uppsåt fördöljt, eller bortblandat sammanhanget, för det folk de ville leda. Det kan visserligen ej bevisas, att ofvannämnde Bibelspråk skall på detta sätt förklaras; men att det kan så förklaras, torde genom ett exempel tillåtas mig att visa. Man kan nemligen om en person, som i Sverige under mörker, köld och snöyra fryser till döds, ganska väl skrifva, han skyndade sig icke, utan gapade på vägen till dess solen bergades, men derföre blef han straffad till lifvet; ty då mörkret tog honom, tog han miste om vägen och återfanns några dagar derefter i en drifva, der har blifvit förvandlad till en verkig isbild. Detta är enkelt och tydligt för dem, som äro väl bekanta med oss, våra närvarande förhållanden och talesätt; men låt detta öfversättas på frammande språk, efter de grunder ettlesikon utstakar, af personer, som icke känna klimat och talesätt; låt den första uppgiften sedan undergå flera öfversättningar och omskrifningar, och lå: slutligen några tusende år härefter, då svenskt talesätt och klimat ändrat sig, denna enstaka berättelse, som under tiden blifvit sammanblandad med andra för berättelsen främmande saker framstå, så vågar jag tro, att den skall blifva lika, om ej mera dunkel, än det nämnde Bibelspråket. Att se tillbaka, tyckes dessutom mera riktigt uttrycka, att man gör onödiga uppehåll, eller ej förmår fortskynda så som man bordt, än vårt, i vanligt tal förekommande, gå och gapa på Vägen. a Stenkolen och brunkolen anser jag äfven häreda sin upprinnelse från de allmänna öfversvämningarne; ty der oceanens vatten med våldsam art framrusar, der falla träd och skogar för vattet, liksom gräs och säd för skördemannens lia, ned den skilnad likväl, a!t trädens rötter och den ord, hvari de växa, medfölja. Om man nu beänker, alt dessa skogar stå i sin fulla växt och aftfullhet, och att en mängd jord och sten blifva vid rötterna qvarsittande, så inses lätt; att räden få fullkomligt lika egentlig vigt som vattct, deraf följer, att de icke flyta ofvanpå, utan ölja i vattnet, och upprifver den jord och de nindre hinder, som möta; hvaremot, då ett fast inder — det må vara berg eller jordvall — möer, sammanvräker och packar vattnet de medörda träden mot det fasta stödet, den uppslamnade jorden hindras i sin fart, samt inbäddar räden. ) Vid läsning i Moses böcker, har det förefallit mig, som hans slägtingar, presterne i Midian, haft en hufvudsaklig del i Moses företag, och att da arhaetadae hakam hanarm ah Aron. som