Aftonbladet – 15 augusti 1845, sida 2

ken för det närvarandes förfärlighet undanrödjer skräcken för det aflägsnare. — Behöfver man i häxeprocesser fly till annat än piskningar och andra marter i de djupa fängelsehålorna, marter beledsagade med löften om nya, i händelse bekännelsen icke oftentligen vidhålles, och den olyckliga: förlitar sig säkert på sådana löften, af hvilkas fullgörande rysliga prof på förhand varit afgifna. Vi återkomma till Attarpska målet. Den bekännelse, som pigan Hedda Thorman afgifvit, och som var så fullständig, att den komprometterade två andra oskyldiga, mena hvilken bekännelse sedermera återkallades; hvad bevisar den? fråga vi. Det måste också finnas någon som är skyldig att svara hvad en sådan bekännelse bevisar. För kanske tjugu år sedan drefs halfva Stockholm till desperation öfver förfarandet med det s. k. Wermdömålet, der den ena slägtingen bekände på den andra — intilldess familjens husbonde beviste att anklagelsen var ogrundad och de anklagade personerna så mycket mera oskyldiga, som ett alibi kunde ådaga läggas. Med möda förmåddes likväl de oskyldige att återtaga sina bekännelser om föröfvadt mord m. m. — Hvarje serskild punkt måste först bevisas, innan de vågade förneka delaktighet i detsamma. Huru skedde Hedda Thormans andra bekännelse,? Först sedan det på annan väg blifvit bevist, att en annan föröfvat gerningen. Men likväl återkallade hon icke bekännelsen omedelbart; hon bad om ett enskildt samtal med domaren. Får man icke afsmak för ordet bekännelse, som alltid utgör ingvirentens och subinqvirenternes triumf? Tag den första bästa vid ett förefallet brott och laga att han, genomskakad af fasa och qval, eftersäger en bekännelse, så skall man beprisa den hastiga rättvisa, som derpå följer, men — ofvanpå den borde uppkomma cen annan, som behörigen kunde afskräcka från dessa rättsmord — afskyvärdare, än de ursprungliga, öfver hvilka inqvireras. Man kan icke annat än hålla författaren af denna artikel räkning, för det han med anledning af ett mål, som af andra skäl är egnadt att väcka det största uppseende, erinrat om en ännu på många ställen och emot lag qvarstående fläck uppå den svenska lagskipningen och polismakten. Utan att ens göra några slutsatser serskildt i afseende på exemplet med pigan Thorman, hvars fullkomliga oskuld i saken dessutom väl ännu icke kan tagas för så aildeles gifven, intilldess man får se huru den vidare utvecklar sig, så vet nästan hvarje fullvuxen person i Svea land, åtminstone hvar och en som något känner till polisens och kriminaljustitiens mysterier, att bland rättvisans tjenare, polisuppsyningsmän, fiskaler och länsmän ännu finnas, visserligen icke så få, som ej draga i betänkande, ja, som till och med göra sig en förnöjelse af att behandla de i deras makt befintliga anklagade personer med våldsamhet, och säkert skulle enhvar rysa af det ohyggligaste intryck om man på en gång kunde se den massa af lidande, som inom tidrymden af några år af sådan anledning uthärdas inom häktenas murar, utan att i silt slutresultat frambringa andra frukter, än de. verkliga bofvarnes förhärdande. Och likväl, man måste erkänna det till blygd för våra seder, finnes ännu ett ganska stort antal, som icke allenast försvarar detta appendix till den inqvisitoriska rättegången såsom en nödvändighet, utan äfven med ett slags hån öfver hvad de kalla falsk filaniropi m. m. låter förstå, att de som strida emot detsamma, drifva en samhällsupplösande lära! SETSKUNIETNNENONEDEOKINETA