Aftonbladet – 15 augusti 1845, sida 1

fann hon en dag Amelies namn ibland de döda — och litet längre ned den underrättelse, att enklingen rest utrikes, som man trodde, för att skingra sin sorg. Ehuru varsamt Hilma fick del al dessa underrättelser, gjorde de dock på henne ett djupt intryck. Allt, allt hvad hon lidit för Theodor var glömt — hon led nu blott med honom. Hvad hon önskade att med sitt lif kunna återköpa Amelies! Ryktet om deras uppträdande på prostgården; den sorg, som beskrefs hafva intagit dem, samt deras hastiga försvinnande derifrån, framstod åter för henne. Aningar uppstego i hennes bjerta, som närmade sig verkliga förhållandet. På samma gång hon begret deras förstörda sällhet, var det något Luft derjemtel Om hennes aning var sann, var det ju ett bevis att de ej blifvit förderfvadeaf medgången, då ångren så lätt funnit rum i deras bjertan! — Det gjorde henne så ondt att hon aldrig kunnat få säga dem huru upprigtigt kon förlåtit dem. XIV. Tre långa år hade Hilma vandrat sin mörka vana. Henncss sinne hade återvunnit sitt fordna ugn. Det var liksom det bårda öde, hvilket a ägsnat henne från den yttre verlden, hade så nycket mer tillåtit strålarne från en högre, att redtränga i hennes själ och öppna hennes hjerta ör umgänget med Allfadren. Hvem som betrakz ade hennes fridfulla, nästan glada anlete, sökte ler förgälfves spår efter alla de försakelser, det idande hon pröfvat. Sedan inkomsterna blifvit större, hade hennes bekymmer för modrens nödor äfven minskats. Ännu anade hon icke de nonyma brefven. Som det mesta af deras inne