Aftonbladet – 15 augusti 1845, sida 1

ensstämmelse, som utgöra hufvudelementerna a! huslig sälhet! Sällan sågos nu mera Theodor och Amelie, arm i arm, vandra i de sköna trakterna kring Svaneborg. Ensam irrade Theodor i dess mörka skogar; blott kallelsen till de sjuka, de hjelpbehöfvande kunde ännu någon gång återkalla en gnista af hans fordna liflighet — rycka honom ur de drömmar, hvari han genast åter nedsjönk. Vid fönstret i sitt fordna arbetsrum kunde Åmelie sitta hela dagen, stirrande utåt hafvets rymd -likasom sökte hon der sin försvunna sällhet. Som aftonrodnaden ibland darrar på bergens spetsar, långt efter solens nedgång, och påminner om dess glans — så sväfvade ibland ett stilla leende öfver hennes läppar, och upplyste det bleka, melankoliska ansigtet. Det var när minnet af fordna tider, då hon trodde på Theodors kärlek, föresväfvade henne. Fortepianot var stängdt. Brustna hängde harpans strängar. Icke en gång improvisationen gaf duft åt hennes qväfda smärta. Böckerna stodo orörda på hyllan; bläcket var intorkadt — och serafen, den ljuslockige Axel var borta; bon som förr aldrig ens på en spatserfärd kunde sakna honom, hade nu bifallit sin moders så ofta afböjda begäran att få hafva honom hos sig! Så hade hela hennes väsende förändrats. Med tron på Theodor hade all hennes glädje, all hennes lifskraft flytt! Ilon bade aldrig läst romaner — hennet kära skalder hade aldrig skrifvit om något så platt, som giftermål för rikedomens och rangens skull. Som flicka hade hon så litet umgåtts med yttre verlden, att hon aldrig anat, att lystnad efter gods och ära kunde låna kärlekens