Aftonbladet – 14 augusti 1845, sida 1

menat att kung Christian den åttonde skulle bli den som på sitt hufvud en gång förenade nordens trenne kronor, eller om de tvärtom menat kung Oscar. Om de menat den sednare, — och det är naturligtvis detta herr generalfiskalen älskar att tro, — då skola de bro:tslige sig sjelfvom till straff och androm till varnagel mista högra handen, parteras och spikas på stegel, men om de äfsett kung Christian, såsom den blifvande skandinaviske kungen, då — ja, då är det just icke så alldeles farligt, åtminstone icke så, att hr generalfiskalen anser sig böra taga deras hufvuden, de skola då: blött straffas för det. att de med slik förespegling förnärmatp kung Oscar, och detta kan afsonas med några års arbete på förbättringshuset. Den der månheten om att icke förnärma kungen af Sverge är i sanning något af det sublimaste man kan tänka sig! Korteligen, det är gifvet och afgjordt att herr etatsrådet Treschows anklagelseskrift, genom det öfverdrifna i sina påståenden och det snart sagdt okynniga i sjelfva framställningssättet, är i sjelfva verket det bästa försvar, som de trenne herrarne kunna önska sig. Påfallande är också vid sidan af herr generalfiskalens opus den i Orla Lehmans försvarsskrift herrskande ton af lugn, moderation ochvärdighet, och det kan icke fela att ju detta förhållande måste göra intryck på domstolen. Generalfiskalen rusar åstad som en blind tjur, Lebman i sitt förträffliga svaromål afböjer anfallet med en toreadors hela skicklighet, men tillika med en sådan, man kunde nästan säga, beskedlighet, som om han tyckte det vore synd att den anfallande skulle bryta nacken af sig. Äfven herrar Poulsen och Helveg hafvai dessa