är annat än ett spöke, utgånget ur Hr M:s egen sjuka inbillning. Skulle dertill nu en vidräkning lägga i dagen, hvjlket jag icke betviflar, att kapten Kieen varit i tillfälle att göra Hr M. tjenster (Hr M. har för mig i fleras närvaro omtalat sin förbindelse derför), hvilka åtminstene icke vittna om ovilja, och det slutligen befunnes, att intill kapten Kleens svåra sjukdom, i fråga om visad välvilja och gjorda tjenster, det vore Hr M. som stannar i skuld hos kapten Kleen, och icke tvertom; så torde Hr M:s ställning vid kaptenens sjuksäng häraf betydligen förändras. Om Hr M. endast exempelvis antoge, det han i sin bitterhet nekat det läkareråd, som han nu anser hafva räddat kapten Kleen, och kaptenen i stället dött från sin verkningskrets och sin familj! Hade sådant kunnat förenas med Hr M:s pligt såsom TNA och menniska? Huru opassande är ej då hans skryt! Ehuru jag inser och har medlidande för Hr M:s beklagansvärda belägenhet, kan dock icke denna gifva här någon rätt att, med vanställande af alla förhållnaden, angripa härför oskyldiga personer på ett sätt, som för deras heder och karakter måste vara högst förnärmande. En viss harm kan ej återhållas, då sädana anfall måste tillbakadrifvas, och Hr M. är derföre sjelf skuld dertill, att han fätt ett svar, som är mindre skonsamt, än jag i annat fall önskat, när det gällde en person i hans läge. C. Meijer, Öfverste och Befälnafvare för Ingen. Corpsen.