Aftonbladet – 13 augusti 1845, sida 1

te helja-mässe! Men kände hennes nå honem, om ja får fråija ? Till namnet! Men han fru, hans dotter äro de qvar här?p Ack nej! snyftade gumman, ty tårar kostade henne alltid tanken på den älskade familjens olyckor. Di bor en hallmil bort — på Fridhem. Stackars, stackars mamsell Hilma!) Och gamla Märtha — ty det var hon — gret högljudt. Är hon då så olycklig? frågade Amelie med oroligt intresse. Ja,y fortfor gumman på sin dialekt, den vi dock finna oss föranlåtna att ölversätta, så engel hon är, finns väl ingen, som lidit så som hon; men den Herren älskar den agar han! Sedan prosten dog blefvo de så fatliga, och så — förlåt att jag gråter, men jag kan inte hjelpa det — och så blef hon blind! Ack, hennes nåd lilla! det skär en i hjertat att se den gamla proöstinnan leda sin blinda dotter till kyrkan — ty åka har de blott råd till när vägarne äro mycket svåra! Och allt detta lider hon bara för den otacksamme doktorns skull, som föräldrarna fostrade upp, och som förlofvade sig med henne. Hon älskade honom af allt sitt bjerta, och det sör hon än, fast han öfvergaf henne för den rika frökens skull. Han var så stor, som lilla herrn här — och så lik honom sen, det ser jag nu — här han kom hit, som eget barn, och det allt slömde han! Men se, han tyckte alltid om de förnäma — och den der fröken var både rik och förmän — derför öfvergat han mamsell Hilma, som var så god och som älskade honom så! Och så gret hon sig blind! De skylla på mycket an