Aftonbladet – 13 augusti 1845, sida 1

wonom underrättelser om prosten Hedermans nade frågor af tusen slag sväfvat på hans läppar nen då tyckte han sig läsa ogillande öfver sit! randlingssätt, i blicken som mötte hans — och van teg. Han förebrådde sig det åter, men trötade sig då med den tankan, att ryktet, som är å beställsamt, väl skulle underrättat honom om ågon förändring träffat hans gamla vänner. Han yetänkte ej att han nu stod på lifvets höjder — ran bade glömt hvad han i ungdomen ofta erfor, Itt sanningen så sällan hinner dit. Väl kunde ans fordna bekanta bittert i frånvaron tadla hoom, — ja afunden förstorade mångdubbelt hans el; men i hans närvaro var ingen som ens ville yttra något, som de trodde kunna väcka han: obehag; och så förmodade de fallet vara med al hänsyftning på hans barnoch ungdomsomgifning Och de hade rätt — dock ej i anseende till källan, hvarifrån detta obehag härflöt, ty det var e som de trodde — verldsligt högmod — nej! det var samvetet, som, ehuru han med sofismer sökte lugna det, städse dömde honom skyldig. Så länge det ännu höjer sin stämma, så länge bor ännv idla böjelser i vår själ, så länge kan man ännv hoppas, att de blifva rådande. Och dessa var let, som nu förde dem till E. Men förgälves skulle man försöka att skildra de många plågsamma känslor, som, ju närmare de nalkades, upp: ylde isynnerhet Theodors hjerta. Icke kan mar nalkas det ställe, som varit skådeplatsen för vål barndoms lekar, vår ungdoms drömmar, utan at! lessa minnen bemäktiga sig vår själ. Isynnerhel lå lång frånvaro och fel emot dem, af hvilka vi dessa fordna gyllene dagar, der omgåfvos, gjor! oss liksom litet främmande för dessa hågkomster