Aftonbladet – 12 augusti 1845, sida 3

sig, ty i Östergöthland hade någon erhållit sådan droppar mot erläggande af 3 Rdr till apothekärem Vidare hade vittnet tvenne särskilta gånger skaffa Sofi arsenikbitar, allt i uppgifvet ändamål att tag fläckar ur modrens sidenklädning, hvarpå Sofi skull hafva spillt en kopp kaffe. Sista och fjerde gänge vittnet fått dylikt uppdrag hade varit Söndagsefter middagen d. 4 Juni detta år, (samma dag Sofi me öfriga familjen begått Herrans Nattvard). Vittnet had nekat att enkom för detta ändamål gå till staden, de det -hade en bekant, som det visste innehafva arse nik; men Tisdagen får det befallning af fru Ekvall att gå till staden för att hemta kringlor och silke som hon Måndagen, då hon sjelf var i staden, glöm medtaga; och Sofi hade då påmint vittnet om sit enskilta ärende. Vittnet hade då återkommit me ett godt lod arsenik, som vittnet öfverlemnat til Sofi. Sedan förgiftningen skett och vittnet undra huruvida den arsenik vittnet hemfört åstadkommit e: sådan olycka, hade Sofi yttrat: Om du det tror, ä det så godt jag går åt åa, och en annan gång erbju dit vittnet penningar, icke som mutor, utan för de du ej skall tro att det är skedt genom det. Sofi Ekvall förnekade i början hvarje vittnets upp gift och förifrade sig derhän, att en gång under vitt nets berättelse utropa: Nu ljuger du! Men omsi der medgaf hon, att allt var sanning, utom hotet at gå åt åa. Hon uppgaf att modern ej på länge nytt jat sin sidenklädning och derföre ej märkt den svår: fläcken på densamma, och att de begge första poster ne arsenik ej räckt till att borttaga mer än halfv: fläcken, hvarföre hon nödvändigt måste bafva mer Hon beskref noga proceduren med denna fläckuttag ning, m. m. Fru Ekvall, konfronterad med dottern, upplyste att hon ej egde mer än en sidenklädning, och at hon sednast begagnat densamma Söndagen d. 4 Juni då hon begått Herrans Nattvard. Alla åhörare och för rätten obehöflige personet fingo nu afträda, jemte parter och vittnen; endas! Sofi qvarstadnade. Detta var en hemsk och uppska kande stund. Det var nära midnatt: den nyss öf verfyllda domsalen var nu dyster och ödslig; ett par ljus brunno matt i fonden frampå dombordet, och der framför stod den unga flickan, djupt sorgklädd. gripen, som väl kan förstås, af en svär inre strid. betydelsefull och vigtig af så många skäl. Af domhafvanden gjord uppmärksam på den mängd osanningar hon sagt, och sist i afseende på modrens uppgift om sidenklädningen, svarade hon under tarar: Jag vill bekänna alltsammans, blott jag får tala vid mamma. — — Uppmanad att ändock säga sanning, gjorde hon sin bekännelse så hastigt och 0: väntadt, att, oaktadt det föregående bortstämma sinnet emot henne och göra det förberedt på det ohyggligaste, den dock skar djupt in i hvarje närvarandes bröst, och Ref. för sin del åtminstone fann sig tillintetgjord, såsom då någon mäktigt förstörande naturtilldragelse uppenbarar sig: man krymper samman och söker för ett ögonblick döfva alla sina sinnen så yttre som inre. Så djupt verkade orden: Jag har tagit lifvet af pappa, jag har lagt arsenik spenaten En graflik tystnad följde: man vågade knappt andas, och äfven domaren syntes djupt gripen af det hemska ögonblicket. Sofi upplyste sedan att hon fattat detta beslut derföre, att fadren ofta varit hård emot henne och modern, att han varit begifven på starka drycker och vid tillfällen af berusning särdeles svår, samt att hon aldrig kunde göra honom till lags; men hon förnekade att fadren varit emot hennes tillernade äktenskap. Hon påstod sig ensam vara brottslig, och ej hafva någon medbrottslig. Sedan hon några gånger förnekat att fadren fått gift under veckan före den sista och dödande förgiftningen, erkände hon slutligen, alt hon en gång förut gifvit honom arsenik i gröt, och att detta var orsaken till hans sjukdom och plägor den 28 och 29 Maj, men nekade enständigt att fadren söndagen den 8 Juni, eller samma dag han afled, ånyo efter förgiftningen med spenaten fått gift i hafresoppa. Hon hade förut uppgifvit, att hon smakat på spenaten, eller skrapat pannan hvari den kokats, och förtärt ett par teskedar grönt. Hon vidhöll detta och anförde som skäl dertill dels att hon ville förgifva sig sjelf, emedan hon ingen glädje mer här i lifvet kunde få, sedan hon gjort så illa, dels emedan hon tyckte anrättningen smakade bra, dels emedan hon ville känna om spenaten af giftet fått osmak, och dels emedan hon genom att smaka och sjelf må illa ville afleda mi stankan — allt osammanhängande och otillförlitligt. Och sålunda slutades efter midnatten denna dagens upprörande scener. Andra rättegångsdagen, tisdagen, anhöll Hedda Thorman, sedan hon blifvit underrättad om Sofis bekännelse och gjord uppmärksam derpå att hennes egen nu var föga sannolik, om ett enskilt samtal med domhafvanden, hvilket ock beviljades. Man hörde sedermera sägas, att hon derunder återtagit hela sin dagen förut gjorda bekännelse, och hvad söm mest ryckt hennes samvete skulle Yarit beskyllningen mot len döda Forsberg rörande hennes deltagande i det ohyggliga barnmordet. Fru Ekvall hade varit sjuk hela natten och fick resa hem utan att inställa sig inför rätten. Sofi vidblef sin under gårdagen afgifna berättelse, och inet vidare förekom. Rättens afsagda beslut angick Sofis häktande, Vilwelm Ekvalls frigifvande m m. Jönköpingsbladet, som meddelat ofvanstående, illägger till denna berättelse, att man i allmänhet mänhet mycket klandrar att Vilhelm Ekvall blifvit frigilven. ft — Fn polisbetjent förmår ett ångfartyg att stoppa ch griper en oskyidig person såsom tjuf. I börsn af denna månad inträffade, berättar tidningen Thorgny, följande qvi pro qvo i Upsala: En dräng, om skulle resa till Stockholm på ängfartyget, så väl egna som i sin hushondes ärender, men så sent nå