Aftonbladet – 12 augusti 1845, sida 2

STLUCEEY. FIVE ST JORI Ute ottan — Boställena på Skeppsholmen. Den förut i tidningarna temligen omtvistade frågan om disposition af ett par boställsvåningar på Skeppsbolmen, löser Najaden i sitt sednaste nummer på ett originellt och rätt sinnrikt sätt. I afseende på det boställe, som anslagits åt chefen för flottan, finner Najaden att när sjöministern blifvit chef för flottan, så måste han äfven äga rätt att taga bostället, och chefen i förvaltningen af sjöärenderna vara skyldig att flytta. Derefter fortfar Najaden som följer: Mindre klart är förhållandet med det andra bostället, eller f. d. generaladjutantens. På hvad grund Konungen numera kan disponera detta, elter hvilket annat som helst, förstå vi ej; — men han gör det, och då kan han läta sjöförsvarsdepartementets expeditionschef bo der, utan att någon annans rätt derigenom förnärmas. Kommer nu den kinkigaste punkten, eller frågan: — icke om det rätta, utan om, huruvida sjöministern, med cederande af sin rätt, icke kunnat och, som man påstår, bordt handla generösare, resonablaIre, mer storsinnadt, undvika minsta sken af det der hundbenet,, undvika att gifva minsta anledning till hugg på sig, undvika att sätta minsta gran af den popularitet, han för flottans skuld så väl behöfver, på spel, undvika att synas handla efter eget intresse 0. S. Vv. Vi föreställa oss då, att sjöministern visserligen kunnat ingå i ett förtroligt samtal med chefen i förvaltningen och sin expeditionschef, och säga dem ungefär så här: Hör på, mina herrar! Jag äger visserligen nu rätt att köra ut min vän, amiral K. och sjelf inflytta i hans boställe; men, mina herrar, då vi tänka noga på saken, så finnes ju egentligen ingen rimlig grund, hvarföre någon af oss tre, hvarken sjöministern, förvaltningschefen eller expeditionschefen skola hafva boställe på Skeppsholmen! Hvad hafva vi med Stockholms station att göra, mer än med Carlskrona eller Götheborgs? Meningen med boställena måtte väl vara, att de skola vara för deras räkning, som i och för tjensten behöfva bo på stället! och vi hafva ju icke det ringaste att göra med Skeppsholmen; deremot finnas flere underordnade tjenstemän der, fattiga skrifvare m. fl., som icke hafva boställen; de kunde väl behöfva det; jag skall laga, det der blir annorlunda rangeradt; och under tiden låta vi allt stå som står, jog vill icke rubba bror K.; han har inflyttat i våningen, väl icke med rätt, men dock i den förkoppning att få bibehålla den; jag vill icke vara den, som kommer dessa min väns billiga förhoppningar på skam; jag sätter mig i hans belägenhet, och jag tillstär att jag tycker det skulle vara bra härdt, att bli så der utrökt ur min gamla kupa; ja, jag minnes nog hur det kostade på en gång att icke få flytta in i ett mig halft om halft lofvadt boställe; hvad skulle det icke då gjort, om jag redan varit der, låtit reparera och iordningställa det på beqvämligaste vis för mig, och så en vacker dag fätt order att flytta ut igen; äh, det hade varit grufligt; nej, gör icke andra, hvad du icke vill att andra skola göra dige; bror K. bor qvar tills vidare. Jag har hyrt mig våning ett år, och jag blir icke ruinerad om jag gör det ett par till; jag har någorlunda goda inkomster, väl något mer än min lön; det räcker nog till; jag har inga barn att spara åt, och behöfver icke se på småsmulor; annat är förhållandet med bror K. — se så, inga invändningar, bror bor qvar; och detta lilla arrangement oss emellan behöfver ju de fördömda tidningarne icke få hum dm, och — få de det, utan min förskyllan, så — gör det ju ingenting. — Möjligen skulle hr statsrådet kunnat tillägga: Jag skall dessutom säga ännu en sak, så god som två: man skulle i de högre kretsarne kunna misstyda min flyttning till Skeppsholmen: man skulle kunna tolka det som ett skym-undan, ett sätt att slippa lefyva med. Jag är visserligen icke. fallen för stora verldens buller och bång, dess lyx, flärd och etikett, och kan framför allt icke, under hvilka förhållanden som helst, gifva ett dåraktigt exempel att lefva luxuöst öfver mina tillgångar; men något måste en man på samhällets höjder offra åt tidens fåfänga; för embetets skuld, för flottans anseende, vill jag, så långt tillgångarne medgifva, att sjöministern icke skall stå tillbaka för någon af de öfrige. Det är nu så verldens gång, att man genom att rätt bära upp ett embete, ofta kan uträtta stora ting för saken, och för den offrar jag alu! Dertöre har jag ett skäl mer att icke draga mig undan, utan så som de öfrige departementscheferne, bo i staden. — Och så hade den saken Varit arrangerad; och hade de fördömda tidningarne fått fatt i den, så hade sjöministerns popularitet genom denna i sig sjelf lapprisak stigit betydligt, i stället att den nu möjligen fallit. Dock — ännu ett fall kunna vi föreställa oss. Det vore nemligen möjligt, att sjöministern alldeles vantrifdes i staden; att han för sin trefnad. sitt väl. befinnande, sin arbetshåg, sin helsa, sitt goda lynne oemotståndligen längtade till den vackra Skeppsho