Aftonbladet – 12 augusti 1845, sida 1

Icke nog, alt jag ej mer kan hjelpa dig, jag skall äfven kosta dig det lilla du ännu ägde qvarb jemrade sig Hilma. De reste. Men, ack! läkaren gaf dem inger tröst. Han ordinerade några salvor och pulver men trodde. det ohjelpligt och afrådde dem all deles från längre resor till någon mera skickli ögonläkare. Med detta besked återvände de sorgs na till hemmet — men silfverbägaren placerade doktorn förnöjd på sin pulpet. Tröstlös hade nu Hilma varit, om ej läkaren: fru ömmat för henne. Hon insåg huru väl hen nes syn behöfdes i deras knappa omständigheter Hon erbjöd sig att skaffa henne arbete, passande för hennes tillstånd, såsom att spinna och stick: strumpor. Så fann hon huru Försynen alltid lå ter hjelpen gå hand i hand med lidandet, ocl hennes själ hemtade sig snart, och böjde sig tå ligt under den tunga bördan. Men hvad det plå gade henne att veta modren nu ensam förrätt de göromål, hon förut ombestyrt. Och då n inga yttre föremål skingrade hennes tankar, kän des ofta ännu bittrare de många förluster, henne bjerta lidit, och tomheten att aldrig få några un derrättelser från de älskade på andra sidan baf vet. Inga tidningar hade de nu tillfälle att hålla Men ingen klagan från henne uppref modren sår: icke heller hörde någonsin dottren henn vara trött, eller behöfva mera biträde eller upp muntran, än Hilma förmådde lemna. Så ble omsorgen att minska hvarandras bekymmer E ljuf pligt för dessa två, som blott lefde i hvar andra; och den gaf dem ännu många sälla ögon blick, Hilmas arbete lyckades långt öfver hva