Aftonbladet – 12 augusti 1845, sida 1

— — den och fläktade öfver Hilmas ansigte; då utbrast bon med ett förtviflans anskri: Moder! jag är då blind! Så var det ock. Tårar och kanske äfven naltvak vid fadrens sjuksäng bade förmörkat hennes ögon ). Länge hade hon haft ondt uti dem. Sönderslitande var den klagan, som ljöd från den olyckligas läppar. Slaget var för hårdt och oväntadt. Hon var trött af att lida. Det var väl förlåtligt om hennes själ ej genast kunde, undergifven, mottaga äfven detta kors. Allt, allt måste jag då sakna! Dock förlåt mig, jag eger ännu dig, min moder! men är oförmögen att kunna lindra dina mödor, din sorg! Nu, då du så väl behölde mitt biträde i dina små omständigheter, min uppmuntran i din djupa saknad! Ack, hade ej detta slag brutit min själskraft, tror jag att småningom skulle jag åter blifvt din glada, jemna Hilma. O Gud! gif mig styrkal, Så bad, så klagade hon ömsom, och modren blandade sina böner och klagan med hennes, Dock fann hon först mod att upptänka medel till räddning. Lyckligtvis ägde hon så mycket penningar, att de Kunde lega sig en bäst in till staden, för att rådfråga läkaren, och den kära silfverbägaren, som hon ärft af sina föräldrar, måste göra sällskap, för att betala honom med. ) Flera exempel gifvas, huru menniskor mistat synen genom mycken gråt. I Upland lefde för några år sedan ett äldre fruntimmer, som på en natt blef blind, efter att djupt hafva begråtit en bortgången son,