Aftonbladet – 12 augusti 1845, sida 1

na hört dottrens tysta snyftningar, då hon vakat med sin smärta och hoppats att blott hufvudkudden var hennes förtrogna. Men modren var de! ifven och gladdes derföre då någon gång en längre morgonsömn gaf henne ersättning. Och sällar hände det, ty hon hade vanligen ombestyrt de första sysslorna, då prostinnan lemnade sitt läger Slutligen förrådde ett litet buller den sednares arbete. Då reste sig Hilma hastigt; stel irrade hennes blick omkring, då hon ropade: Moder! är du redan uppe? Ja. Gud ske lof! att du fått sofva litet, ljöc svaret. Jag har visst icke sofvit; men väntat på at pigan skulle öppna luckorna, som vanligt. Hva gör mamma i mörkret. Förskräckt skyndade gumman till sängen, tro ende att Hilma var sjuk och talade i yrsel. Mei hennes puls slog lugnt, kinden färgades ej af fe berns rodnad; men det fanns icke lif i de blic kar hon riktade på modren, som ängsligt betrak tade henne, utan att kunna yttra ett ord. Skall vi ej låta skrufva bort luckorna? frå gade Hilma åter. De äro ju öppna, dagen skiner ju så klart hvad menar du? Ar du vaken riktigt! frågad modren med stigande ångest. Ja visst! Hvarföre skämtar du så med mig? .. Förgäfves sökte modren öfvertyga henne a! luckorna voro öppna; hon började frukta att sor gen förmörkat hennes förstånd och att hon fåt en fix id att de voro slutna. Hon förde henn till fönstret, öppnade det och förde hennes han ut derigenom. : Den friska morgonluften omfli