Aftonbladet – 11 augusti 1845, sida 1

Detta var en svår dag, då Theodor kom at säga dem alla farväl. Ehuru naturlig Hilma fan! hans glädje, hans förhoppningar, genomborrade d dock hennes hjerta. Hon kände nu riktigt hurt åtskiljda de blifvit. Och fadren — han var fö stolt att säga ett förebrående ord till Theodor kanske äfven för svag (huru ofta blandar sig e de största motsatser i vår själ); ty när han åter såg den älskade fostersonen och emottog han olada förtroenden, och såg att tacksamhet änn lyste i hans öga, då glömde han sitt missnöje Och vid afskedet, då han tryckte honom till de rofasta hjertat, hviskade han: Om du vid dir iterkomst finner min plats tom, så blif alltid hvac lu var — en son, en bror för dessal pekande på makan och dottren, som stodo på afstånd. Hvad Hilma kände då hon såg schäsen bortila och den sista skymten af den afskedsvinkande Theodor försvinna i skogsbrynet, hvad hon di kände, kan ej ord uttrycka. Men tiden gick ändå. Om ock smärtan tyckes bland fasthålla dess hjul några timmar, går dock len ena veckan, den ena månaden så fort undan efter den andra, att man ej kan förstå, att man unnit en liten del deraf så odrägligt lång. Detta erfor Hilma ofta. I början var det henne så ångt emellan emottagande : af de efterlängtade orefven, som nu utgjorde all hennes fröjd. En id voro de ganska flitiga, och lifliga voro bekrifningarne öfver allt skönt de besågo, allt rerrligt de kände och erforo. Men efter några nånader glesnade brefven och blefvo alltmera orta. Allt mindre tolkades deri de skrifvandes vänslor och tankar, hvilka ämnen intresserade Hilna mest. Slutligen var det förgäfves hon väntade