Aftonbladet – 11 augusti 1845, sida 1

NS RR men hon kände buru den sista illusionen upprycktes ur hennes hjerta, och lemnade det så tomt, så mörkt. Brefven sade henne att Theodor och Amelie. voro förlofvade, att de voro öfversälla. Och, skref den förre, nu känner jag kärlekens sällhet, efter att så länge hafva tärts af dess qval, nu då jag erbållit visshet på min Amelies genkärlek, då jag får kalla henne min. För min skull har hon afslagit många till och med för henne lysande anbud. Fruktan att hon skulle antaga dem, svartsjuka öfver den hyllning de hemburo henne, bragte Mig till en förtviflan, som visade mig omöjligheten att lefva utan henne, och ingaf mig mod att yppa min passion. Man måste vara barn, som vi voro då förbundet mellan mig och dig knöts, för att förvexla denna syskonliga tillgifvenhet med kärleken. Hade du älskat mig så som Amelie, o! då hade du ej kunnat så lugnt bryta vår förbindelse, så utan harm märka min stigande passion för henne. Detta finner jag nu, och tackar Gud derföre; ty bade det varit annorlunda, skulle jag ej nu, med skuldfritt bjerta kunnat pjuta min oöfversvinneliga sällhet., Huru djupt hvarje af dessa ord tryckte sin hvassa giftiga udd i Hilmas själ. Hade hon ej ilskat!... Älskade hon ej ännu? Blott allt för rent, alltför oegennyttigt, för att kunna fattas af dem som blott följde egoismens röst. Det är kanske ett af försakelsens bittraste törnen, att se dem, för hvilka vi offrat allt, just derför att vi kunnat det, underkänna vår tillgifvenhet. På samma gång Hilma så led af Theodors förblindelse, gladdes hon dock deröfver, ty blott derigenom kunde han ju vara lycklig. Och de förnyade försäkringarne om deras tillgifvenhet gjorde