Aftonbladet – 11 augusti 1845, sida 1

Ipå dessa torftiga bevis af Dännernas hugkomst. Brefven upphörde alldeles. Å Prostens helsa aftog imedlertid synbart. Mången ångestfull natt genomvakade dottren vid hans sjuksäng. Och då, när blott den tysta nattlampan bevittnade hennes tårar, gaf hon fritt lopp åt dem. Om dagarne då föräldrarne kunnat se det, gömde hon sitt lidande i djupet af sitt hjerta. Men äfven i dess dolda vrår fanns ingen bitter känsla emot dem, som förorsakat henne så mycken sorg. Hon fann det så naturligt, att de i den stora vida verlden, beundrade af den, och med hvarandra njutande all glädje lifvet tyckes kunna bjuda, ej skule hafva tid öfrig för henne. Kanske hon skulle lidit mindre om hon dömt annorlunda; ty då skulle hennes stolthet hafva minskat hennes ömhet för dem. Tidningarne omtalade mången gång med hvilken utmärkelse doktor Stjernfeldt — en ära för sitt land — bemöttes. Han stod nu högre än hans ärelystnad någonsin vågat förespegla, och skulle icke hon glädjas deröfver. Hon gjorde det visst, men ju bögre glans som omsväfvade hans bild för hennes fantasi, desto bittrare blef saknaden i hennes själ. Mer än ett år bade förflutit, sedan hon emottagit det sista lilla brefvet från Amelie med postskriptum af Theodor, då posten en dag medförde ett tjockt konvolut med hans utanskrift. Hilma trodde knappt sina ögon och skyndade ut, att i enslighet bryta det. Huru klappade ej bennes hjerta af sällhet, i fordna dagar kunde icke Theodors ankomst glädja henne mer, så ökar sällsyntheten värdet af hvarje fröjd. Men hon läste, och visste ej huru den sista blomman på hennes kind, återkallad af den oväntade glädjen, bleknade bort;