Aftonbladet – 9 augusti 1845, sida 4

i Osteriändska Språkea i Upsala, å 1: 20. HEBREISKA GRAMMATIKEN, af J. C. Lindberg. Öfversättn. med förändringar och tillägg af H. Ablberger. Andra upplagan, å 4: 8. I Bokhandeln äro nyligen utkomna följande andeliga skrifter, på hvilka man tager sig friheten fästa allmänhetens uppmärksamhet: 1:0. Märkvärdiga Beskrifningar om de Heliga Matronors och Jungfrurs kyska tefvernen; och 2:0. Märkvärdiga Beskrifningar om de Heliga Martyrers och Christi Bekännares segerrika tro och blodiga offrande i den första församlingen. Hvarje del innefattar ett hbe!t för sig, bestående af tills. 542 sidor och stor 42:0o, tryckt på godt machinpapper med cicerofraktur-stilar. Inbindningen är uti välskt band. Priset är 40 8 bko pr exemplar. Ehuru inom den svenska christenheten finnes så många af högt begåfvade män författade och i ljuset utkomna berrliga skrifter, att man nära nog skulle kunna anse tillökningen af desamma öfverflödig, hoppas man icke destomindre att, för alla dem, som älska den himmelska sanningens uppenbarelse på jorden, ett, om det tillåtes så säga, bibang till den Heliga skrift skulle vara kärkommet. Att man uti ofyannämnde skrifter fioner någonting i samma genre torde, om så erfordras, blifva ganska lätt att bevisa. Man behöfver blott till exempel erinra sig, alt när de dyre guds männen Augustinus, Luther, Johan Aradt och Chr. Scriver m. fl. sanningens trogna viltnen, hafva predikat den bättring, som är inför Gud och den tro, som är till allas vår gemensamma läromästare Christus, samt huru man genom denaatra har blifvit försatt i det himmelska väsendet i Christo, och följaktligen både kunna besegra alla mörksens väldigbeter och slutligen, med den heliga martyrdöden, be-. seglat sin tro på honom, som är det trofasta och sanafär-! diga vittnet, så hafva de ej allenast, såsom exempel, an-! fört de heliga profeter och apostlar, utan ock de christna, som, i de första århundraden, efter vår Frälsares födelse, icke hafva älskat sit lif allt intill döden. Dessa herrliga skrifter, af den christna kyrkan förvarade åt efterverlden, äro alit för länge efterlängtade, för att icke böra komma till den svenska allmänhetens kännedom. Af några få personer har man hört den farbågan yllras, alt allmänna öfrertygelsen kunde genom dessa skrifter blifva intagen för katholicismen. Deana farhåga är så mycket mer obefogad, som de beskrifnas lifstid föregick den egentliga papismen, hvilken noga borde skiljas från den äkta katholticismen, och som sekleraa igenom endast förtydt och förhållit det heliga bibelordets sanningar i orättfärdighet. En samtida författare säger: Tiden tyckes nu vara inne, då katholiken måste blifva protestant, och tycriom, d. v. s. den förre måste påstå sin rält alt återgå till profeternes och apostlarnes grund, och den sednaro taga de sanningar i försvar, hvi:ka, under ovisligt nit mot papismens babelstorn och vidskepligheter, nästan alldeles blifvit misskända. Till denaa äkta protestantismen kunna just de anmälde skrifterna leda, och hvilken skulle icke med glädje motso den tid, då man ifrån ordstrid öfvergiage till ett vänskapligt förbund inbördes, för att våga ca gemensam kamp mot ala lögnens och falskhetens bilverk? Kraften af C sti kors, det enda rätta segerbaneret, är nomigen både ord, gerning och lefverne åskådligt framställd ochherrtigt bevisad, såväl i det dolda korsfästandet och afdöendet af sig sjelf och verlden, som i det yttre uppoffrandet på iif och död för lammets blods skull och för dess vittnesbörds ords skul. För hvar och en, Som önskar beväpna sig med Christi sinne att lida i köucet, och sålunda icke lefva efter menniskolusta, utan efter Guds vilja, måste dessa skrifters läsning, icke blott blifva serdeles uppmuntrande, utan äfven i hög grad upplysande och lärorika, emedan allt, som hörer tiil en sann gudaktighet, bär framstår åskådligt i gerning och sanning; och, enligt en gammal grundsats, är ju vägen kort genom exempel, men läng när den blott anvisas medelst ord och föreskrifter. Om äfven Christi kärlek kan tyckas hafva föran!edt en eller annan af dessa Guds menniskor till öfverdrifter, så må det väl gerna öfverses, helst både Mose och Paulus, af nit för Guds ära, icke drogo i betänkande aut önska sig utskrapade ur lifsens bok, på det själar måtte frä!sas. Om i vår tid, då tyvärr andeliga och kristeliga kraftyuringar äro så sällsporda, man dessutom skulle finna de omtalade undren vid martyrernas grafvar anstölliga, så bör åtminstone erinran om trons makt bos de christligt enfaidiga kuana beveka till erkännande af ce:a möjlighet, utan al man derföre, såsom i påfyedömet, : fver antaga detta de dödas anlitande vara ea allmän forecs!i sn utväg, hvartill någon icke ens bör uppmanas. Om Gad imedlertid på detta eller något annat utomordentligt sätt gått och går enfalden till mötes, ho skulle våga kal!a Honom till räkenskap derföre, och borde det icke hellre uppväcka oss till beun iran. som dock är elt nödvändigt vilkor, för ett rätt och sannfärdigt tillbedjande inför Hans höga majestät. Hvad ofvan antydda ovisliga nit angår, torde, i synnorhet med anledning af de heliga jungfrurs lefverne, tillåtas erinra, om icke det tillbörliga förkastan!et af påfliga förbudet moi presternas giftermål, föranledt i protestantismer en annan icke mindre skadlig ytterlighet, nemligen alldeles otillbörligt misskännande af det lediga, ogifta ståndets värde när det af fri vilja, samt för Guds rikes skull och befordran af en sazn christendom, väljes. Äfvenledes kan ji icke nekas, att intet mot klostrens förkastliga missbrul och munklifvets förderfliga phariseisni, drifvit till en annar för dena sanna christliga församlingen alideles främmande och för dess uppbygge!so höst binderlig ytterlighet, att nem. ligen förneka värdet af en afskild, stilla lofnad och beröfva församlingen yttre läglighet till densamma; ja, utskrike: icke dea genast för svärmare, mystikus, m. m., hvilker andandrager sig sådane nöjen och förmåner, Som visseriigen kunde vara för den egna viljan angenäma, men son gerna lemnas i utbyte mot den förmånen, alt, i en utval kreis af sanna christina, söka andlig näring och uppmun tran på vägen till det gemensamma fädershemmet. Fräjsaren sjelf lefde ju ett sådant afskildt lif, ända till trettionde året, och utvalde sedan ena setskild omgifning al lärjungar, med hvilka han på berg, i ödemarker och enskilda hus öfvar andakt; nu deremot fordrar man i protestantiska kyrkan, att hvar och en skall blöttställa sin tros späda planta för alla verldsliga, förgiftande vindar, och påstår, att den rykande veckan genast skall ställas på ljusastakan, för alt lysa alla i huset. Detis har ledt och leder nödvändigt till nådens förspillande i lösaktighet, bvarom Luther