Aftonbladet – 9 augusti 1845, sida 1

I menskligheten och vetenskaperna, och att vänska pen skulle blifva den milda genius, som förena de dem. När han så talade, var det hans hjer tas fulla allvar. Så långt hade aldrig hans för mätenhet sträckt sig, som att tänka på Ameli som brud — nej! dyrka henne som en gudom lighet, vid hennes fötter nedlägga sin ära, vill han! och blott sålunda tyckte han sig kunna uta samvetsförebråelser emottaga den frihet, Hilm gaf honom, blott så försona sin ombytlighet md henne! Under det de talade, nalkades Amelie och Hilma ägde ännu nog styrka att meddel henne deras öfverenskommelse! ,Och, fortfo Hilma, ,blif du för honom, hvad du varit, e bildande vän, blif den sol, i hvars strålar alla d ädla frön, som gro i hans själ, kunna mognal, — Öfverväldigad af rörelse, sönk Hilma i Amelie armar, men hemtade sig snart åter, och den sed nare ingick äfven i förbundet. De tre skulle blot lefva för vänskap, för äran, för dygden! Aldri skulle kärleken få makt med dem. Det var fö evigheten deras vänskapsförbund slötos! Dåraktiga, svärmande ungdom! huru litet ve du, hvad du lofvar för evigheten! Du vet e hvilken förändring nästa ögonblick kan medföra dina, som du trodde, fastaste föresatser. Det var imedlertid så tomt, så dystert i Hil mas själ; Stormen hade med sin tunga ving bortsopat alla de Jjusa färger, hvarmed henne framtida himmel varit smyckad. Nu syntes dei henne lika kulen som höstdimman, hvilken sväf vade öfver sjö och fält. Likasom den, innan hen nes bortresa, lummiga och gröna skogen, på an dra sidan sjön, nu strödde prasslande omkring sin: gulnade löf — så hade på denna korta tid all; heines förhoppningar bortvissnat. Icke mer trö stade henne ett bedrägligt hopp! O, hvad er händelse, som så ingriper i vårt innersta lif, som så förändrar hela dess riktning, är underlig! — Så tyckte Hilma åtminstone. Alla hennes tankar alla studier, alla planer hade blott haft ett mål -—