Aftonbladet – 9 augusti 1845, sida 1

dela hans hjerla med Amelie. Och gemensam med honom tillbad hon ju denna fevarelse. Skiljc från dem, erhållande ständigt deras, liksom hen. nes egna svärminde bref, föll henne aldrig der tankan in, att detta ljufva förhållande kunde förändras. Hon började slutligen till och mec tro, att hon misstagit sig, då hon märkte der gryende kärleken mellan Theodor och Amelie Frånvaron och tiden förbleknade minnet af de lågande blickar, den röst, som så ofta smärtade henne. Hon inbillade sig nu att samma tillgif. venhet uppfyllde dem alla. Allt mera förundråde hon sig öfver sin fordna villa, att någonsin hafvc trott sig blifva en värdig hustru åt Theodor Stackars Hilma! Ännu var det din kärlek, som så förgudade honom; hade ej frånvaron inskränk dig till skriftvexlingens illusoriska umgänge med ,vännerna, så hade mången bitter stund ryckt dig ur din irring. Väl inseende huru plågsamt det var för Hilma att vidröra detta ämne, hade modren meddelat prosten brytningen mellan de unga. Den redlige, trofaste mannen, som ännu aldrig brutit ett gifvit löfte, såg ej Theodors förhållande i så mildt ljus, som den ömma milda fostermodren. Blow hennes bönfallande blick återhöll de bittra ord, som ofta svälfvade på hans läppar, då han såg Hilmas stilla vemod. . Och då hon som modrens trogna biträde, som bådas deras vårdande engel skönt fyllde dottrens kall, då kunde man läsa i fadrens öga: Hon var alltför god åt den otacksamme göken; godt hon kunde glömma honom. Kunde han ibland ej återhålla sin förtrytelse, utan den äfven i Hilmas närvaro utbrast i ord, då ljöd Theodors försvar lifligt från Hilmas läppar. Isynnerhet kunde hon ej fördraga att höra sig beklagas för hans otrohets skull. Hon ägde ju hans vänskap och var stolt deröfver. Gubbens vrede var dock aldrig lång. Ett bref från Theodor, som uttalade hans alltid fortfarande sonliga tillgifvenhet, kom honom att glömma allt hvad