Aftonbladet – 9 augusti 1845, sida 1

— MH nn AA AO — GG att kunna blifva en värdig följeslagerska åt Theo. dor — och nu, hvad skulle hon sträfva för! — ty sina föräldrars glädje visste hon sig vara, så. dan hon var, utan högre fulländning, och hor såg en framtid till möte, då hon ej mer hade dem att omhulda — och då! — hvilket lif! — Dessutom, då hon tänkte på deras tilltagande ålder, hade ju alltid Theodor varit den pelare kring hvilken de alla skulle finna stöd. Nu kände hon att hans bana gick åt ett annat håll, att han tillhörde andra förhållanden, andra planer. Bittra tårar sköljde hennes kinder, då dessa betraktelser drogo förbi hennes själ. Som en vissnad blomma på sin stängel, nedsönk hennes hufvad mot bröstet och händerna voro krampaktigt sammanknäppta. Då lindade sig en huld arm omkring det veka lifvet, hennes hufvud låg vid ett deltagande hjerta, den ömma modrens. Från första ögonblicket hade hon genomskådat dottrens, och läst deruti hennes kärleks sorgliga historia, Och när Hilma nu der fick gråta ut, då hon utan ord fann sig förstådd, då löste sig smärtan, och hon kände sig lättare. Dimman hade skingrats, höstsolen sände några matta strålar, liksom för att hviska till henne, att ännu kunde lifvet bjuda henne några glädjestrimmor, fast icke kärlekens glöd färgade dem. Och den sade mer, fast icke nu hennes skumma blick kunde läsa den djupa meningen, att äfven vintren är ändlig, och vår och sommar komma iter. Hösten gick, vintern framskred. Visst voro dess kulna dagar ofta dystra för Hilma. Men efter den aftonen då modrens tysta deltagande bade lättat bördan, återvände alltmera lugn och förtröstan i hennes själ. Det vänskapsförbund de trenne slutit, fyllde hennes bjerta med nya illusioner, ny poesi. Hon tyckte sig till och med ibland lyckligare nu än förr. Fruktan att förlora Theodors kärlek, hade ju under det hon trodde sig äga den, ständigt oroat henne. Och nu tyckte hon sig så säker att alltid, som vän,