Aftonbladet – 7 augusti 1845, sida 2

— AA — — — Ä— upprest stång. Förmodande att ett holländskt fartyg lidit skeppsbrott på kusten, förloradesintet ögonblick att nalkas, och då man hunnit den på 3 engelska mil nära, kunde man tydligen urskilja flera personer, som syntes vara mycket medtagna, röra sig på stranden. Kapten gaf genast befailning att skeppsslupen skulle skickas dem till undsättning. Imedlertid torde det ej vara utan intresse, i synnerhet för sjöfarande, att få del af kapten Roxbys beskrifning öfver dessa klippor. Gruppen utgöres af omkring fyra stycken, hvaraf den största häller 250 qvadratfot, och det ticks som om de tillkommit genom ett vulkaniskt utbrott, emedan stenarten bar mycken likhet med lava. De äro mycket spetsiga, nägra fullkomligt perpendikulära, och den högsta omkring 40 fot hög, samt nästan ständigt betäckta med sjöfågel. på bäten nådde land, fann man omkring 20 personer liggande på marken, till yttersta grad utmattade och nästan döende. Båten kunde ej inrymma flera än kaptenen, förste styrmannen, stewarden, timmermannen, två sjömän och tre gossar som togos ombord, med löfte att man snart skulle komma äter för att rädda de öfrige. Snart uppnådde man skeppet, som lade till, och då kaptenen hörde att elfva personer ännu funnos qvar på klipporna, gaf han order att barkasen också skulle sättas ut, för attiförening med slupen söka rädda dem. All skyndsamhet användes, och inom tol? minuter satte båtarne ut från fartyget; men det hade nu börjat blåsa hårdt och sjön gick hög. Båda bätarne arbetade fulla fem timmar för att nå land; men då de insägo omöjligheten, och fruktade att bortföras af det starka tidvattnet, voro de tvungne att vända om till skeppet, utan au kunna lemna nägot bistånd åt de olycklige skeppsbrutnve. Kapten Roxby hade flera timmar förlorat båtarne ur sigte, och trodde dem Vara förlorade, — Ankring var ej att tänka på, emedan man ej kunnat finna botten; men hoppandes att stormen skulle ge med sig, kryssade man tio dygn i Öns grannskap, under hvilken tid de olycklige ej kunde upptäckas, och när man då tog för gifvet att de måtte ha omkommit af den odrägliga hettan och brist på föda, fortsatte man resan till England, bvilken utomdess päskyndades af den omständigheten, att provianten började Bi knapp. . De röiddade uppgåfro, att den ifricavarande ost