Aftonbladet – 7 augusti 1845, sida 1

HILMA ELLER PRESTDOTTERNS. EN ROMANTISK BERÄTTELSE AF THELMA. VIT, fäFöljande morgon var skön och klar. Theodor hade vakat med sina oroliga tankar om natten; allt fastare hade hans beslut blifvit att göra Amelie bekant med sin förbindelse, och att dölja sin svaghet för henne. Det hände ibland att Amelie tog sig motion till häst; Theodor, som var skicklig ryttare, brukade då vara hennes kavaljer; grefvinnan brukade följa dem i sin droska. Då han nu tänkte på sin bekännelse och såg den sköna dagen, föreföll det honom, som skulle han lättare kunna utföra sin föresats ute i den herrliga naturen, under blå himlen och på hästryggen, der han alltid kände sig så fri! Således, när de samlades vid kaffebordet, frågade han, om ej det vackra vädret kunde locka damerna att göra honom sällskap till en landtgård, der han hade en patient. Grefvinnan samtyckte och Amelie var utom sig al förtjusning. Med alla sina kunskaper och talanger förenade hon en barnslighet, — ja, ibland kunde den väl kallas ysterhet! — som tillade henne en dubbel tjusningskraft. När man såg henne i den rika ljusblå sammetsriddrägten, den hvita sidenhatten med svajande strutsfjädrar af samma färg, som så behagligt tog sig ut mot det svarta håret, de mörka blixtrande ögonen, utan att fördunkla den skära hyn, nu prydd med helsans rosor, den täcka munnen omgifven af barndomens skalkaktiga 1eende — när man såg denna luftiga gestalt på snöhvita gångaren, än i behaglig passgång sväfva öfver fältet, än i yrande galopp flyga öfver berg och backar, än med blott en smekning stanna den nyss så vilda araben! Då, o, Theodor! förlät man att denna fevarelse kom dig att förgäta den stilla, tysta, men dock lika högsinnade Hilma !j ) Se Aftonbl. JM 476, 177, 178 och 179.