Aftonbladet – 7 augusti 1845, sida 1

liekan tillade att den gode doktorn sagt dem, att grelven ej förr känt deras nöd, och att det skulle blifva bättre — då tackad? honom Amelie med en obeskriflig blick, och försäkrade flickan alt han hade rätt, alt hennes far var så god, så god, och att de skulle blifva lyckliga. Hennes ord föllo på flickans bjerta så upplifvande, som dagg på det späda gräset; och då Amelie vid atskedet bad henne snart blifva frisk, för att sedan komma och blifva hennes uppasserska, kysste hon hennes hand med en känsla, som uttryckte hvad den djupa rörelsen hindrade henne att yttra — att hon nu äfven kunde få glädia sig åt lifvet. Så hade Amelie första gången känt sällbeten att göra godt, och på hemvägen var hon ej mer det yra barnet, utan den unga qvinnan i sin älskligaste skepnad. Arme Theodor, hvarifrån skall du hemta mod att följa din föresats och afsäga dig det bjerta, som tyckes egna dig alla sina skönaste blommor, hvilka dagligen utveckla sig i större mångfald! Men, lyckligt för Iilmas räknade sällhetsdagar, gaf Atuelie bonom sjelf anledning att törja; då hon under de allvarliga samtal, hvart:ll besöket hos de lidande givit anledning, frågade efter hans föräldrar, om de lefde, om han hade syskon för hvilka han ville lefva och glädja med sin framgång, sin ära, sin dygd. Detta var ju.t alt träffa den ömtåliga punkten i hans hjerta... hans sjelfpröfning förliden afton hade ju visat honom vara nära att förorsaka dem han borde älska den djupaste sorg! — Och kände han ej nu i detta ögonblick, att det fanns en varelse, som hän, framför dem, skulle vara färdig att egna allt detta — det bästa af honom sjelf — de skönaste frukterna af hans lefnad! Den nyss kämpade striden började åter rasa i hans bröst och det fordrades en lång stund innan han kunde kufva den nog för att svara. Amelie, förskräckt af det dystra uttrycket i hans ansigte, uthract