Aftonbladet – 7 augusti 1845, sida 1

Och det tycktes, som hade Amelie aldrig visat sig så hänförande som i dag, och hennes glädtighet hindrade hvarje allvarligt samtal, äfven om Theodor haft mod att finna en början. Ea ny sida af hennes karakter visade sig i den landtliga kojan. De små barnen, som i hör: jan, rädda, smögo sig undan vid herrskapets an komst, — som af fogdarne sedan urminnes tida användes som hotelse för landtfolket, och af dess: åter för barnen — lockades snart till den vänlig: flickans sida; cch tusende glada påfund och jol ler uppmuntrade dem. Ur sin ridväska framto; hon hvita slantar (silfvermynt), som ej upp väckte liten fröjd hos dem. Och när Theodo en stund varit ute, fann han henne vid sin å terkomst sittande vid den sjukas bädd, under de grefvinnan sysselsatte sig med husmodren, och a benne gjorde sig underrättad om deras ställning Den sjuka var en flicka vid Amelies ålder. Sjuk domen var långsamt tärande, som hennes ege) varit. Flickans förtroende framlockades, likson förut barneas glädtighet; och då bon hörde hen ne klaga öfver att återföras till ett lif, så glädje löst, så tungt, — ty icke kunde hon vänta de bättre än hennes föräldrar haft det — då tänkt Amelie på sin egen förändring, och sköna ord a tröst flöto ur hennes mun! Hon talade om si egen erfarenhet och Luru skönt lifvet blir d helsan återvänder, Ack, suckade flickan, ick för oss armal och hon gjorde en målning af för äldrarnes lif, som Amelie afhörde, badande i tå Ivar. Visst hade hon hört att det fanns fattig loeh usla varelser, för hvilka lifvet ingen glädj hade; men huru det rätt kändes, hade hon ick hört förr än nu! Hon hade väl tänkt sig dem de vandrande almostagarne, som mättade ging Ifrån det grefliga köket och i slöddret på Stock holms gator; men icke här, så nära henne, i god sets till det yttre så täcka farmer — icke så ho Ide arbetande! Dock ej blott tårar tolkade hen nes medlidande, äfven orden lugnade — och d