Aftonbladet – 6 augusti 1845, sida 2

uttryck, som är förenlig med bibehållande af öfvertygelse och politisk position i öfrigt; och utan att egentligen vilja inlåta oss i någon tvist med Aft., hvars opinioner vi numera hafva skäl att i allmänhet silia, anse vi oss dock böra anmärka vid hvad Aft. här yttrat, att det likväl nu i sin hofsamhet gått nåsot för långt, och att det skett på bekostnad af ppressens, skyldighet och rätt, emedan pressens skyldighet och rättighet mäste vara, att diskussionsvis gå Atminstone lika långt, som sjelfva grundlagen går, och att man framför allt bör iakttaga just denna pgrannlagenhet,, såsom af långt vigtigare betydelse in den, som humaniteten eljest kan ålägga oss emot vissa, enskilda personer. Grannlagenheten emot det allmänna, emot grundlagarne och emot tidens politiska rigtning måste, hvad vi förstå, alltid gå framför grannlagenheten mot individen, framför allt då dess rätt på intet sätt underkännes, utan uppmätes — — med laglig alnsticka. Det är allt hvad den enskilde kan fordra. Vi sade att pressen till det minsta bör uti ifrågavarande ämne gå lika långt, som grundlagen och vi tro att det äfven är en skyldighet från pressens sida att ej underlåta det. Och frågar man nu, huru långt orundlagen i detta fall går, hänvisa vi till 35 Regeringsformen, der grundlagen uppräknar alla dem, som hafva för!roende-sysslor, med tillägg HKonungen må dem centlediga, när han pröfvar Rikets tjenst det fordraä. I följe häraf och med antagande af den karakteristik som Aft. sjelft uppdragit, särdeles af hr baron Palmstjerna såsom politisk personlighet, så subsumerar sig ämnet till den fråga om verkligen det närvarande förhållandet, eller hr baron Palmstjerna såsom minister i St. Petersburg, kan stå tillsammans med rikets nytta och goda tjenst? På grund — af hvad Aft. ocksä sjelft härom yttrar — tro vi det icke och anse oss i intet afseende träda grannlagenheten för när, att offentligt uttala denna tanka. Om vissa anmärkningar med mycket skäl skulle kunna läggas vår nya styrelse till last, så härflyta de hufvudsakligast från en enda källa, nemligen: från brist på nog beslutsamhet att göra Regeringsformens förbesagde till en verklig sanning. Förr än Regeringen dertill beqvämat sig, tror ingen att Regeringen är så nationel, så stark, som fordras, för att icke vara vacklande och infalia uti inkonseqvenser. Den goda viljan är icke nog, hur god den än mä vare; kraft och besiut samhet äro älven af nöden. Man säger, att Reg. vill framåt, och äfven vi tro det eller rättare vi böra icke betvifia det: men nyckeln till framtidens port — utgöres af 35 N. Förr än den biifvit begagnad, skall man ej komma längt. Förvånande är äfven, hvem kan förneka det, att äga en liberal Konung, och en styrelse, som söker modellera sig derefter, men i öfrigt egentligen endast ultra-konservative, med Kung och styrelse missnöjde. Chefer. En sädan administration är sönderfalien inom sig sjelf och kan ej leda till annat än allmän oreda och allmänt bekymmer, äfven om de goda Englarne tro, hopp och kärlek till en tid förmå att göra underverk inom tänkesätten, styrelsens högsta personlighet till fromma.n Gör pressen, beträffande detta ämne, ej sin skyldighet i tid; tör den dag ej vara så aflägsen, då man får skäl att ångra sig. Vid ofvanstående hafve vi endast att tillägga, att om man än i sjelfva grundsatsen instämmer med Östg. Correspondenten, så kan man dock icke klandra en viss varsamhet i dess utöfning, och denna åsigt har äfven utgjort en billig anledning till den hofsamhet, hvarmed A4ftonbl. yttrat sig.