Aftonbladet – 5 augusti 1845, sida 2

an lärare ech broder,. Utom hans, egde hon intet jemnårigt hjerta att öppna sig för; ty de hade få! grannar utom kaplanens och ingen ungdom; kanske hade han derföre blifvit henne så mycket! dyrbarare. Det är så mycket i ett ungt hjert3, som ej kan uppfattas af de äldre, ehuru ömma l: och kärleksrika de äro. Hilma kände sig derföre ofta ensam, då Theodor länge var frånvarande. Visserligen tog hon sin tillflykt till pennan; men det är så mycket den ej kan uttrycka, så mycket man ej kan anförtro åt ett bref, så mycket som ej får rum deri. Under denna ensamhet vande hon sig, att inom sig sjelf söka en förtrogen; och stilla, tysta betraktelser öfver naturen, menniskorna och deras mångsidiga förbållanden samt den högste styresmannen öfver allt delta, hade blifvit henne en vana; och goda böcker, hvarmed Theodor försåg henne, rigtade hennes tankar och väckte nya. Så blef hennes hjerta och förnuft bättre ordnadt, än hos de flesta unga fruntimmer; det sednare fick ett välde öfver det förra, som det sällan får då yttre förströelser icke ge tid åt den stilla eftertankan, då verldens exempel och retelser förmörka omdömet. Derför genomgick Hilma kommande pröfningar med ovanlig styrka. Men det var icke nu med Hilmas inre verld vi skulle sysselsätta oss, utan med det värda sällskap vi haft nöjet presentera för läsaren. Nå, min söta Hilma, sade kaplanskan, i det bon efter litet krus lät henne för tredje gången fylla sin kopp, ,har doktor Stjernfeldt nyligen varit här. Förr brukade vi så ofta bär få nöjet träffa honom; men nu händer det aldrig. I Hans utvidgade verkningskrets tillåter honom numera icke så ofta att besöka oss, som Gud ske lof! hafva helsan, svarade Hilma undvikande, loch en sky af rodnad for öfver hennes sedan någon tid bleka kind, i det hennes öga sänktes för den kalla blick och forskande min, som synies njuta af att förvirra henne.