Aftonbladet – 5 augusti 1845, sida 2

iycktes snarare vara tänkta högt, som svar på egna tvifvel, än för att öfvertyga den vänskapstrugande flickan. I detsamma de hunno byggningen, svängde den välkända schäsen upp till trappan. Ett glädjerop — och Hilma låg i Theodors armar. Och då de alla inträdde i förmaket, strålade hennes anlete af glädje och stolthet. Ack hon såg ju i hans ankomst ett bevis på hans beständighet; och man får förlåta henne att hon gladdes att emottaga det just nu i deras åsyn, som med låg skadefröjd så plågat och velat ingifva henne tvifvel. Hvad kon förebrådde sig att nånsin hafva låtit en skymt af misstanka uppstå i sitt hjerta. Om bon i början bar sitt hufvud högre i glädjen att triumfera öfver sqvallret, sänkte hon det nu åter, förebrående sig den inre ovissbet, som hindrat henne att mera lugnt och kraftfullt försvara den älskade, som nu åter var hos henne, lika öm, lika trogen. Stackars Hilma! ditt tillitsfulla hjerta var åter lugnt och ansåg dina förra tvifvel, som ett fel af dig. Det var som hade Theodor anat hvad som förefallit. Aldrig hade han varit mera innerlig, aldrig hade han visat Hilma större uppmärksamhet. Kaplanskan och hennes dotter voro ganska flata. Först på hemvägen gef sig deras förtret luft uti anmärkningar öfver MHilmas egenkärlek, som så väl behöfde qväsas; men i förbindelsen med Theodor endast fann ny näring och blef snart alldeles odräglig. Icke nog kunde de förundra sig öfver att den bildade, älskvärde doktorn ännu tycktes älska henne. : (Forts. följer.) — QQ — TRE GÄSTER, TRE SLAGTNINGAR, TRE BEN. Vid en middag, som furst Esterhazy nyligen anställde för franska ministern i London, satt denne mellan prin sen af Hessen och markisen af Anglesea, och alle tre hade förlorat hvar sitt ben; — franska sändebu det i slaget vid Leipzig, prinsen af Hessen vid Boro: Idino och markisen af Anglesea vid Waterloo.