Aftonbladet – 2 augusti 1845, sida 3

I hjertats djup hon glädes då Med Honom att till ära gå, Och att med Honom dela få Odödlighetens hopp. Dock! -Åran jag ej nämna vill: Det är hvad verlden lägger till Det fria snillets värf. Ej jordiskt bländverk störa får Den man, som i en evig vår Ibland Olympens Gudar går I blygsam kärlek djerf. Dig, store Mästare, som skref På marmorhäll Ditt mästarbref, Dig höfs det gamla Rom. Der fordom kring de helga rum, S:t Peter, Capitolium, En verld nu samlas, ödmjuk, stum, Kring konstens helgedom. Sublimt ännu uti sitt fall Sin spira än det sträcka skall Högt öfver: tidens grus. Den dödlige, som skåda fick Det herfliga der Tibern gick, Med andakt höjde snart sin blick Mot evighetens ljus. Så gjorde du. Ur klippans sköt Du himmelska gestalter bröt Med konst beundransvärd. Ditt fosterland med. fröjd förnamm Hur Nordens ädla Gudastam Sprang lefvande ur marmorn fram Med brynja och med svärd. En ungdomsskara, led -vid led, Kring Dig har slutit här sin ked — — Du skall dem nog förstå! Hvad deras hyllning innebär, Ditt eget hjerta nog dig lär: Den lika fri, som ärlig är — — Du skall den ej försmå! Och väl är Du vår kärlek värd; Ty du är stor förutan flärd Och Svensk till hug och mod. Ty räcke vi Dig trofast hand: Haf tack att Du på fjerran strand Ej glömt Ditt gamla fosterland, Du Mästare så god! (Ur Intelligensbl.) a