Aftonbladet – 2 augusti 1845, sida 2

Hon såg dem hvilande på en mossbänk — Hildas : älsklingsplats; och deras: beundran af den vackra naturscenen utgöt sig i sång. Det vår Wikingens afsked till Solen (af Nikander). Sången passade till ställets milda enkelhet; den var så melodisk; men konstlös. Hilmas ljufva stämma stöddes af Theodors djupa, säkra tenor; — liksom man tyckte sig läsa i hennes hjerta, att det stödde sig på hans trohet. Några minuter stod modren stilla och lyssnade på sången — det kostade henne strid att afbryta dem — men — det gäller kanske lifvet!, suckade hon, och just som orden: gråt ej! vi träffas ju åter!, klingade utåt sjön, lades en lätt hand på Theodors axel, och. med den. andra räckte Honom ett bref. En betjent förde det, och ber dig skynda, tillade hon. Hvem har ej erfarit huru isande ett afbrott kännes, i vissa ögonblick, då själen, förd på känslans vingar, sväfvat högt öfver jordens fängsel! huru tungt och kallt att åter neddragas dit! — detta erfor Hilma, då Theodor hade genomögnat biljetten och utbrast: Jag måste följa. genast. En resande, hvars dotter på gästgifvargården här närmast, blifvit dödssjuk, anropar mig derom., Stackars föräldrar! Skynda dig hösta Theodor, bad modren och tryckte Hilma intill sig, liksom hon: fruktadt att. sjelf erfara deras bekymmer. . Hilma dolde sitt . bleka, tårfulla ansigte vid modrens bröst och visste sjelf icke hvarför hon blifvit så beklämd! — Alla skyndade tilbaka till prestgården. En betjent i lysande livre höll på gården medi a söhäs. Efter ett hastigt afsked uppdera å Hilma räckte honom nå