Aftonbladet – 1 augusti 1845, sida 3

dem. Allt är sant, ty hvarföre skulle jag neka att jag älskat dig mera än min egen lycka. Mer du har icke satt värde på denna uppoffrande kärlek; tankan på det förderf, på den förtviflan, som du bringat öfver hela ditt land, den har aldrig uppvaknat i ditt bröst af metall. Ty, du är stol och kan icke gå utom dig sjelf; du vet icke at för att med heder uppträda mot hela verlden som du gör, fordras mera än den kraft, som inbilskheten alstrar, och, för att trotsa opinionen, fordras mera mod, än det som vansmnet föder. Sire, jag har nu bekänt, måhända för mycket, men kom ihåg att ni har tvingat mig härtill. För första gången faller jag nu ner och kysser edra fötter, och för att uttala denna min sista bön till er: slut fred med den i allt er öfverlägsne kejsaren i Frankrike — och ni är frälst! Denna så vackra och värdiga frimodighet gjorde Gustaf Adolf för några minuter alldeles förstummad. Han hade aldrig tillförene hört en dylik uppriktighet, emedan hans lismande omgifning hade alltid utestängt sanningen från hofspråket. Men allt vildare blef konungens blick, spasmodiska ryckningar började spela kring de sammantryckta läpparne, håret reste sig och hans kropp skälfde såsom af en feberskakning. Och när han sluteligen kände hur den djupt förorättade makan omfattade hans knän, hur hennes kyss af eld brände på hans fot, då vaknade hans högmod till fullt lif, då lösslet sig hans återhållna yraude vrede, och sina senfulla armar slöt han om bedjerskans hals, lösslet hennes uppfästade ockar och slungade det olyckliga offret ifrån sig, kylde derefter sitt ansigte med händerna och kyndade ur rummet.