Aftonbladet – 1 augusti 1845, sida 2

ned sin vanliga långsamhet: Gifve Gud, att hvar ich en så väl förstod att hörsamma mina befalllingar, som Toll. Han skrifver mig till att maor Hjärne på ett hurtigt och i allo berömligt ätt hållit efter de danska kapareskeppen, så att lessa på flera dagar ej vågat sig fram; och att öjtnant Rotkirceh annammat några transportfartyg, å att allt i mitt älskade Skåne är tryggadt; huru min öfvertygelse är, att försigtigheten derere Mera bör användas mot mina;bundsförvander än emot mina danska fiender. Och härmed, nerr kanslipresident, har jag gifvit er tillräcklig del af mina poster och min kungliga vilja. Orubblig blir min föresats: förr förlora allt — än hedern; och så länge mitt land eger qvar en disponibel styrka, må den förr springa, än att efterverlden skall påbörda Gustaf IV:de Adolf att hafva flytt från ärans fält och sina besvurna ider. Efter denna luftsvällande pathos och under er nådig nick framräckte konungen åt presidenten sin hand, och sedan denna behörigen blifvit kysst vände sig Gustaf Adolf långsamt på klackarnz och försvann uti ett sidorum. Här mötte honom drottningen med blossande kinder och förgråtna ögon, ledande vid hander sin yngsta dotter, prinsessan Amalia Maria Char lotta. Vid första åsynen af sin allvarsamma fade tryckte sig det lilla barnet förskräckt intill mo dern och sänkte sina oskuldsfulla ögon mot golfvet Eders majestät har befallt grefve Oxenstjern: att intränga inom mitt hof, och der utöfva et välde, till hvilket jag endast trodde mig sjelf var: berättigad,, sade drottningen med darrande röst i det bon fäste en blick af öm förebråelse på den kallsinnige gemålen. Emedan jag längesedan blifvit uppledsen oci trött vid den alltför nära och yra förtrolighet tom förenat Sveriges drottning med hennes do iestikers, svarade konungen långsamt. Domestiker? upprepade drottningen halft frå Au