Aftonbladet – 1 augusti 1845, sida 2

Fredrika, förlusten af dina Badiska hoamer vill jag sjelf ersätta. Nu nog. Du hör känna min vilja och min kärlek till det passande., Konungen lade en särdeles tonvigt på det sista Ordet och ville aflägsna sig, men drottningen bad honom stanna qvar. Hon tillsporde honom hvad bon hade gjort, som förtjente en så sträng och sårande förebråelse. Gustaf Adolf betraktade henne länge och skarpt, utan att säga ett ord. Derefter yttrade han med hårdt sammanbitna tänder: Eders majestät glömmer allt för ofta sin värdighet i de lättfärdiga tyskornas närvaro, spelar, dansar och sjunger med dem, såsom med en jemnlike; uppför sig barnsligt och nedsättande mot min omgilning, såsom till exempel på soupen häromafton då du slog salt i baron Nolckens peruk. Det är nu tid att sluta detta gyckel, ty konungen vill det. Gilve Gud att konungen äfven vwviiie landsförvisa mig, sade drottningen under en djup suck. Du hade längesedan rest, om det gått an, sade monarken vresigt. Är jag då äfven dömd att sjelf dö på den graf, som innesluter all min förlorade lefnadsfröjd och frid! Ack, Gustaf Adolf, iycklig, ung och glad flög jag i din öppna famn, öfvertygad: att jag der skulle rädda mig undan alla verldens stormar. Men der skulle jag först känna olyekans fulla betydelse; skulle alla mina käraste förhoppningar frysa bort i liknöjdhetens köjd, och ingen kärlekens sol skulle sed: riera väcka dem upp till lif. Hvad har jag då brutit emot dig, som maka och följeslagerska; har rain glädje kunnat blifva din sorg, jag tror det icke; har den skönhet, som du njutit och förtärt, icke qvar något vänligt minne i ditt bröst, och som kan tigga för mig om — din mildhet? Betrakta mig i denna hjertats upplösningsstund, haf, som man, åtminstone medlidande med den svaga, förtramrpade qvinnan. Kan du ej älska dina barns mor