Aftonbladet – 31 juli 1845, sida 2

och kostade millioners välfärd, ja, hela mitt folks, ty— hvad är nationen mot min heder. I öster, vester och söder rasar redan kriget; men det rasar ej värre än här i min egen barm, fast verlden anser mig hård och ogenomtränglig. Men den, som skall styra menniskor — ack! han måste aldrig låta dem blicka in uti sitt lösa, orediga inre. Han måste göra sig till en oupplöslig gåta för dem, och lösa de henne, så är han förlorad. Tyst, der kommer någon, tag hit din masque, förställning, ty jag får ej längre vara den jag är. Tydliga steg i nästgränsande rummet afbröto den sålunda påbörjade monologen. Talaren strök med handen öfver den fuktiga pannan, lemnade fenstret och ställde sig midt på golfvet, såsom en fäktmästare, den der söker sig det friaste svängrum för sina parader och stötar. Det nyss så genomskinliga ansigtet mulnade plötsligt. Var det af behof att aldrig synas vara den man i sjelfva verket var, eller var det af begär att genom förställningens hjelpmedel stöta allt ifrån sig. Hur ofta hafva ej de öfversta på samhällets höjder endast med denna falska maxim brutit stafven öfver sig sjelfva och sina trognaste. Dörrarne öppnades af en hoflakej och den ankommande inträdde. Det var en äldre man, på hvars resliga, vördnadsbjudande gestalt man ge nast kunde se hela den stora inflytelsen af en inneboende skön och ren själ. Den lyste så tillsägandes igenom hela hans väsen och meddelade sig, såsom en ljuflig kärlek, åt allt i dess grannskap. En vältalare i svenska akademien har tillfyllest tecknat denna personlighet uti dessa lika vackra som sanna ord: tryggheten af sinnesstyrka och rent uppsåt hvilade på hans panna. Djupt förstånd, hugstorhet, viljekraft, värdighet stränghet i fordringarne af sig sjelf, noggrannhe! i dem af andra, huldhet att uppmuntra den gry: ende förtjensten, rättvisa emot den dagande — !hafva dessa egenskaper försvunnnit från vårt stats