Aftonbladet – 30 juli 1845, sida 1

de tvenne poster som syntes bevaka ingången til ministerhotelet. Det vet jag ej, svarade soldaten kort, och stampade snön af sina halftförfrusna fötter, utan att bekymra sig om något annat än sig sjelf. En kurir har i natt anländt med den förbannade underrätlelsen: att general Klercker med hela sin division blifvit tillfångatagen vid OÖrrimattila, och detta har så grämt konungen, att han till ryske gesandten skickat en adjutant för att uppgöra fred, sade en gammal afskedad militär, klädd uti en losliten uniformsrock med gula revärer. Ni misstager er något mycket; general Klercker bar endast dragit sig undan den öfverlägsna fienden, men ej blifvit tillfångatagen, inföll en tredje person, hvilken uti hela sin uppsyn bade myeket af denna sjelfklokhet, som ingenting högre eftersträfvar än all göra sig vigtig på godtrogenhetens bekostnad. Tillrättavisaren var en medelålders man, något lågbalt och med ögon, som bade slägtskapstycke med de skiftande hos ödlan. Han var insvept uti en snusbrun kappa, och på den lilla pappersrullen i handen skulle man, förlåtligt nog, kunnat tro honom vara en man af verkeny. Om förlåtelse då min herre, och af det skälet främst, att jag ej högre önskar i denna verlden än alt svenska soldaten må få behålla sin gamla och dyrt vunna krigsära obefläckad, och alt svenska generaler med segrar må kunna utplåna de ständiga reträtterna 4742 i Finland), ursäktade sig den ålderstegne krigaren. Med Klingspor och Adlercreutz i spetsen för våra armeer, är detta lätt gjordt, yttrade en nykläckt officer, som hade inträngt sig uti den rörliga hopen. För Adlercreutz tager jag vördnadsfullt af mig min hatt, men för Klingspor må han sitta pån, itertog veteranen och tog på sig en martialisk Ippsyn.