Derför kan man ock i allmänhet säga: att regenten är den måttstock, efter hvilken hans folks anseende bör mätas; att statens inre och yttre förhållande är en reflex af den styrandes själsegenskaper. Detta låter förklara sig så, att regenten är samhällets hjerta, statshjulets rörelsekraft. Det är han som leder, afgör, sammanhåller; han bestämmer väl ej alltid utgången al! hvarje företag, men han ger åt detsamma en mer eliter mindre riktning, genom sin vilja till det rätta och förnuftsenliga. Medgifvas måste, att regeringskonsten i sed: nsre tider ådragit sig en allmännare uppmärksamhet, som visserligen bör göra den svårare — men tacksammare. Om detta kall nu har mindre lätt att dagtinga med det allmänna förtroendet, att utveckla sig i följd af sin maktmyndig het, än fordom, så kan det numera räkna på et deltegande intresse hos folket, sedan detta nt funnit behof af att fordra vissa garantier, och at i det moraliska vilkoret hos styrelsen erkänna er borgen för sin egen säkerhet. Det är denna styrelsens vilja för det sann; och goda som skapar belåtenhet och förtroend hos de styrda; och detta sätt att ingå, om ja så må uttrycka mig, i folkets hjerta — det ä haliva regeringskonsten, och helst om denna ä tidsenlig, d. v. s. ej stöter ifrån sig de ider som representera den rådande tidsandan. Eme Idan att gå bröstgänges mot tidens fordringar, de är dessamma, som att tro sig komma fram, nä man om bäst håller på att draga sig tillbaka. His!orien är rik på övertygande exempel, hu lett sådant förakt för det allmänna tänkesättet Varit tilliäckligt att störta de mest lyckliga oci