de springa; men efter dem kom egendomsherrn sjelf — naturligtvis för att taga fatt dem.) Vidare syntes till venster... men det kan vara nog med det här så länge! Kortligen, vi voro, innan vi visste ordet af, fem engelska mil ifrån Portsmouth. i De timmar vi fördrefvo i den lilla staden Fareham upptozos mest med att vandra omkring bland folkmängden, som från kringliggande trakter hade samlats dit. Der var marknad, och här och der bland marknadsstånden hade kringvandrande skådespelare och trollkarlar slagit upp sina anspråkslösa teatrar. Sedan vi gjort en stor handel, besiåeude i middag, kaffe och skotskt öl, begåfvo vi oss tillbaka till jernvägen, för att återgå, kl. 8, till Portsmouth med sista trainen. — En liten anekdot vill. jag nu berätta, nemligen om huruledes En värdshusvärd rekommenderar sig genom ficktjufvar. Det måste erkännas, att vårt folkfattiga Sverige står efter utländningen i många konster, den nobla konsten ficktjulnad icke till förglömmandes. När en svensk kommer in i folkhvimlet af någon större främmande stad, torde han icke hafva så lätt att vakta sig från att blifva beskattad af de smygande parasiterna. Det fordras en viss vana att alltid vara uppmärksam på hvad som tilldrager sig, icke endast framför oss, utan i synnerhet bakom ryggen. Jag påminner mig härvid historien om den som hade skrifvit upp, bland andra vigtiga saker, på sin promemoria för dagen: vakta dig för ficktjufvar,, och som, i samma ögonblick han vid något tillfälle läste igenom promemorian, blef bestulen på sin kassa. Men tillbaka till anekdoten om värdshusvärden! Vi hade redan länge vandrat omkring bland folkträngseln i Fareham, utan att märka annan förminskning i våra kassor än den som förorsakades af nötter, pepparkakor och cigarrer, då en liten rödkindad, sprithaltig man kom till oss och sade, med en bekymmerfull min, att han hela dagen observerat huru en hel mängd — icke mindre än 8å410— för tjufveri misstänkta personer följt oss i hack och häl, för att vid första lägliga tillfälle bestjäla