Aftonbladet – 26 juli 1845, sida 1

lifvet och försedd med en så lycklig inbillningsgåfva, bör man icke försumma det tillfälle som kan gifvas, att få vara ute i stormen på Oceanen. Det ligger något på en gång hemskt och storartadt i de scener, som spelas derute på den blåa tiljan, der molnen äro kulisser och Eolus kapellmästare. Jag glömmer icke den första stormen vid vår utsegling i höstas, ehuru jag icke kunde se rätt bra den gången; ty jag måste hålla mig qvar ner i hytten, troligtvis af illamående eller af försigtighet, på det jag-ej skulle slå sönder master och relingar med mitt för tillfället något yra hufvud. (Det hade varit skada pårelingarne, ty de äro mycket vackra, med sina förgyllda rosetter rundtomkring fartyget). Platsen motsvarade således ungefär hvad man på andra teatrar benämner: grillerad loge. I märsen är annars bästa platsen, eller, så vida man ej är rädd att dricka saltvatten, framme i förn på bogsprötet. Denna sistnämnda plats är i synnerhet alldeles förträfflig för nattstycken, när fartyget gör snabb fart med fördevind och molnen gömma undan månen, i fall den är ute på vandring. Ni torde nemligen veta, alt på hafvet nyttjas ett slags egen upplysning om nätterna, och den tillvägabringas hvarken med olja eller gas, utan med — bara vatten. Det är s. k. mareld. Kanhända jag redan förr nämnt något om detta märkvärdiga och vackra fenomen, som under vår vistelse i Gibraltas vik så mången afton. förtjuste mig. Det härrör, enligt nyare åsigter, af en egendomlig fosforeseens hos de i vattnet befintliga infusorierna och varierar mer och mindre i styrka. Fenomenet framkallas af hvarje rörelse i vattnet, af årornas slag, af vågornas brytningar och af fiskarnes språng i vattenytan. När en slup