Aftonbladet – 24 juli 1845, sida 1

RR Sa yttre rummet. Der satt Margareta djupt insomnad och från rummet innanför, hördes den olycklige sakta qvida, icke anande, att bakom sängen stod den, som skulle förkorta hans arma, plågsamma lif. Vaubert trädde närmare bäfvande och med tillbakahållen andedrägt, och hvad han sedan tänkte, kände och gjorde, har han aldrig redigt kunnat erinra Sig, endast att, då den olycklige försökte ropa, han, med den förrädiske näsduken, som han tillfälligtvis hade på sig, tilltäppt den mördades mun och derefter, fattad af fasa, skyndat bort. Utkommen på gatan, hade han sprungit fort, utan att veta hvart, då han ändtligen kommit till Träskgatan, som, på den tiden, gehomskars af en bred, vattenrik graf. Rysande kastade han deruti knifven, som han ännu höll i handen och gick ner och i vattnet aftvådde blodet från händerna och ångstsvetten från pannan. Efter alt ett ögonblick hafva varit åter i sitt rum på värdshuset, fann han, att det var på högsta tiden att gå till Reichhell, knöt en svart duk om det feberaktigt brännande hufvudet, för alt på en svår migraine gifva skulden till sitt påfallande oroliga väsende och gick ännu en gång bäfvande förbi Erxfeldska huset. Hvad som host Reichhell tilldrog sig, är redan berättadt. Ledsagad af öfverste Werth och begagnande sig af hans bortgång, för att begifva sig till sitt logie, blef han vid slussbryggan varse en hvit skepnad, som, med utropet: Gud i Himlen förbarma Dig!r var i begrepp att kasta sig öfver bröstvärnet. Vaubert fattade uti och tillbakahöll henne mekaniskt; ett gammalt blekt ansigte stirrade emot honom — det var Margareta. — Jag har mördat min herre, skrek hon, jag har sofviti Gudlös ro, under det han mördades; jag törs icke mera visa mig för frun, och förvirrad af gift, ångest och fasa, slet hon sig lös och kastade sig i floden, hvars vågor öfverskjöljde henne. Vau bert besinnade sig icke; han kastade sig efter henne och med uppbjudande af sin sista kraft,