Aftonbladet – 24 juli 1845, sida 1

vetandet att ännu lefva i den älskades hjerta kunde icke tillfredsställa henne; genom lidelsen: makt, ville hon förmå honom till handling, och denna var att befria henne från en maka med hvilken hon fann sig högst olycklig. Under första tiden af hennes äktenskap hade den hyllning, som hela Berlin ägnade henne, ersatt henne för tvånget och skiljsmessan från Vaubert. Fester följde på fester. Hon förlefde ingen dag allena med sin man, och i stället för en enda, som i Rom dyrkade henne, såg hon sig nu omgifven al! en skara tillbedjare: Men den glada tiden slutådes snart. Uppbragt öfver sin frus lättsinne och koketteri, drog herr Erxfeld sig ifrån de cirklar der hon förut förföriskt strålat och hans tilltasande sjuklighet fängslade honom snart alldeles vid huset. Nu, vid den lidande mannens läger. hade för henne fiden varit inne att anställa be;raktelser; men med ett sinne som hennes, riktades hela hennes tankekraft endast på utfinnande af medel till förändring i hennes förhållanden. De smägtande tillbedjarne hade försvunnit, och ingen var beredd eller hade mod att för henne laga minsta steg. De fladdrade omkring andra plommor och glämde henne. I bitterheten af lenna känsla gjöt sig underrättelsen om Vauberts ankomst till Prag, såsom en lindrande balsam. Han allena tänkte på henne, han allena var den, som uti sin kärlek ägde mod och kraft att rädda nenne. Huru? det gällde för henne lika. Hennes iliggande vore endast, att så fängsla, så uppelda honom, att han blefve i stånd till det våldsammaste, och härtill hade den-lättfördiga sirenen nedel i sin förmåga, Ankommen till Prsg fullföljde hon sitt mål, ned största framgång. Vaubert samm i ett haf uf salighet. Hans djerfvaste förhoppningar lifvales; hon var densamma som förr, och efter tre aknadens år, sjönk hon, med samma kärleks glöd hans armar. Hvad kunde han icke, våga, för tt befria och vinna henne? I det beständiga