Aftonbladet – 21 juli 1845, sida 2

slömd, räckte likväl räntan, som han erhöll af let lilla donerade kapitalet, så mycket mindre ill hans behof, som bans förmyndare illa förvalat detsamma, så att Vaubert, då han blef mynlig, endast mottog en obetydlig summa. Nöden Lvingade honom nu att öfva sin konst emot bejalning. Han gjorde det med bästa framgång : lera Italiens städer, äfvensom i södra Tyskland der han tillbragt ett år. Men ban hade icke kunnat glömma Rom, hvilket ban älskade som sit hem, och drifven af längtan, återvände han dit : silt 24 år. Af de förra kamraterna fann har nästan ingen qvar, och då: han ledsnat vid del hittills förda lättsinniga lifvet, öfverlemnade har sig nu med mera ailvar åt studierne. Roms ofta förut sedda konstskatter eldade honom till efterföljd, och ifrån denna tid förgick sällan någon dag, som han icke pröfvande och beundrande tillbragte vid de redan till stoft vordne mästarnes sköna skapelser. En varm Julidag, då hela det vida Rom låg som utdödt, hade Vaubert, trotsande den tryckande hettan, vågat sig ut och låit instänga sig i Sextinska kapellet, för att ostörd få betrakta Michael Angelos tafla, yttersta domen. Denna målning hade länge dragit bonom till sig med en ovilkorlig tjusning, och då flera veckor fordras för att uppfatta detta jätteverk i all dess vändliga skönhet och betydelse, var icke underigt att Vaubert dervid tillbragte flera timmar. Redan började det skymma i kapellet, då han tyckte sig höra steg. En sakta beröring väckte drömmaren, ych liksom en engel nedstigit från taflan, stod framför honom, af purpur öfvergjuten, en flicka, som på honom fästade ett mörkt ögonpar, fullt af glöd och ljus och med ett älskadt ;Scusate Signore)