Aftonbladet – 21 juli 1845, sida 2

—XX— — —— vzz—. .—.—— .x.—Hos— a -— a S i det ödsliga, sorgliga hemmet, och hans yttrade brinnande önskan, alt få se den vida, sköna verlden var något så eget och retande i ett oskyldig! barns mun, att den resande beslöt taga gossen med sig. Ifrån detta ögonblick gjorde Vaubert, med sin nye skyddsherre, hela resan genom Frankrike ända till Rom. Den resande var en förnäm man från Paris, som i bufvudstadens yppiga nöjen hade förlorat helsan och som läkarne skickade ill Italien, der han hoppades återvinna den. Vaubert trodde sig sväfva i de saligas hemland. lå han, genom Frankrikes blomrika felt, beträdde Italiens heliga jord, och med hela ungdomskärlekens kraft fästade han sig vid den, som öppna! för honom denna njutningsfulla verld och hvilken emot honom visade mer än fadersömhet, emedan, i en allvarlig stund, han kommit att eftersinna, det han under sin lefnad uträttat så litet godt, och att försynen liksom sändt denne gosse, för att han på honom skulle afbörda sin eftersatta skuld. I Rom stadnade berr Faulcourt, köpte en villa, inrättade allt husligt och beslöt att omsorgsfullt låta uppfostra Frans. Han satte honom i en offentlig skola, den han med fördel i fyra år nesökte, ehuru lärarne klagade att han väl hade ust och anlag till allt, men saknade ihärdighet ch öfverhufvud endast värderade geniet, men icke tt grundligt studium, Hr Faulcourt, som vant ig så vid italienska klimatet och lefnadssättet, att han icke vidare tänkte på att återvända till Frankrike, var så mycket mindre nöjd med denna hans ostersons sinnesriktning, som han önskat att han skulle valt något lönande yrke. Han riktade deröre i synnerhet sin uppmärksamhet på Vauberts stora anlag för måleri, hoppades att denna sköna