Presteståndets diskussion den 2 Nov. 1844, i anledning af väckt motion om den förändringi 8 kap. 7 Ärfdaballen, att väkia barn måtte tilläggas arfsrätt efter deras mödrar ofstyrkt af Lagutskottet). (Forts. fr. Lördagsbl.) Kontraktsprosten ARBORELIUS: Sedan Ridd. och Adeln redan biträdt höglofl. utsk. betänkande, i afseende på den väckta motionen om upphäfvande af 7 6 8 kap. Ärfdabalken, byser jg väl föga hopp om annat resultat afde öfriga riksståndens öfverläggningar i ämnet; men vill dock icke med min röst hafva gynnat en mening, som jag alldeles icke med dem delar. Oaktadt allt hvad höglofl. Utskottet så uppbyggligt ordat öfver ämnet, hvarigenom det ledt sig till den uttalade åsigten, att oäkta barns rätt att ärfva sina mödrar vore icke allenast för äktenskapets helgd menlig, utan äfven för samhället både från moralisk och religiös synpunkt skadlig. kan jag dock icke annat finna än att nu gällande lag, som beröfvar dem all rätt att taga arf, är både rättsvidrig, opolitisk och okristlig. Jag sade rättsvidrig. Brottet drabbar nu genom sina följder icke den brottslige, men väl den oskyldige. Den brottsliga modren kan till och med njuta fördel af brottet, då, i fall hon öfverlefvat sitt barn som hunnit förvärfva egendom, hon är dess lagliga arfvinge. Vore hon af det begångna brottet utesluten från all arfsrätt, skulle jag icke deremot höja min röst, emedan hon skördade sina gerningars frukt; men att tillägga det oskyldiga -barnet, -som redan i det afseendet är nog vanlottadt framför andra barn, att det är beröfvadt arfsrätt efter fadren, äfven arflöshet efter modren, då denna deremot njuter samma rätt som ärliga mödrar, och således låta brottet verka tyngre på den: oskyldiga, än på den brottsliga, kan jag, för min del, icke anse annorlunda än rättsvidrigt. j Jag påstår vidare att logen är opolitisk. Dethänder väl sällan att oäkta barn hafva utsigt till arf efter sina mödrar. Rika qvinnor blifva vanligen med mänvförsedda. De fattiga äro deremöt vanligen äfven i detta fall mest vaniottade: Deras efter felsteget inträdande bjelplösa beiägenhet medtager snart de knappa tillgångarna och der finnes slutligen intet att ärfva. Men undantag gifvas dock, som af lagstiftaren måste tagas i beräkning. Modren dör i barnets späda ålder. Hennes slägt delar qvarlätenskapen. För barnet blir intet, eller åtminstone den minsta möjliga del öfrig. I förra fallet faller det kommunen till last, i det sednare lemnas det åt den minstbjudande till uppfostran. Med en slät uppfostran, som i båda fallen förutsättes, hinner barnet omsider till den å!der då det på egen hand inträder i samhället och äfven börjar tänka öfver ställningar och förhållanden. Nu måste hos den förskjutne den frågan oftare och oafvisligare än förr uppstå: Hvarföre skall jag icke njuta samma rätt som andra mina lika:? Hvarföre icke åtminstone ärfva det lilla, min moder egde och så gerna unnade mig? Ar jag mindre än andra i behof af understöd för fortkomst i verlden? Har jag, som icke vet något ondt med mig, mer är andra förskyllat att lida och umbära? Må den filosoferande lagstiftaren med förnäm min framträda och göra för den arme-stackarn begripligt hvad för mängden är ofattligt: emedan din moder, som icke kunnat blifva en ärlig hustru, låtit förleda sig att smaka af den förbjudna frukten, skall derföre, samhället till gagn och i synnerhet äktenskapet