Aftonbladet – 19 juli 1845, sida 1

som kändt är, erhållit från Vaubert en biljett, som, vid jemnförelse, befanns lika med handskriften i samtliga brefven. Hufvudbeviset väntade man likväl af Tortoni; man visade honom biljetten, med orden: Tu seras libre å tout prix och frågade saktmodigt, om han igenkände handstilen? — O, Gud! de voro de älskade dragen, hvarefter ban så länge förgälfves trängtat och här måste han finna dem. ... Jivad hjelpte, att hans läppar stammade nej — — sanningen stod ju skvifven på hans bleka kind och i hans stela blick!... Det var dödsstöten för hans klippfasta tro på vännen; men i trots af blodsskulden, som omtöcknade den dyra bilden, likt ett stormmoln skymmande solen, kunde hau likväl icke förråda den, som för bonom uppoffrat det heligaste: — han nekade. Fåfäng möda! Man visste att han hade bref från Vaubert. De blefvo lätt framskaffade och följden var, att samtliga bandskrifterna befunnos alldeles lika, och härigenom Vauberts brott tll stor del uppdagadt. Man ansåg nu allmänt ransakningen för slutad, då den brottslige var utomlands och hans återkomst till Berlin ej var alt förvänta. Tortonis så ofta och våldsamt skakade själ uthärdade icke detta sista slag. Den olycklige blef sämre, och man såg sig nödsakad, i anseende till de oftare och häftigare påkommande anfallen af vansinne, öfverlemna honom till en allmän inrättning för svagsinta. Oiverste Werih gjorde sig de smärtsammaste förebråelser. Det var han, som öfverilemnat den arme yaglingen i rättvisans händer, som beröfvat den förföljde, från barndomen lidande, hans sista goda, utsläckt den af Gud hos menniskan nedlagda himlagnistan. Den sorg här.