Aftonbladet – 19 juli 1845, sida 1

ning på en bättre tid, öfva sin talang för den gamla, döfva värdinnan, som småningom för honom fattat en slags moderlig tillgifvenhet. Under de första sex veckorna fann Tortoni en stor tröst i korrespondensen med Vaubert; men äfven denna upphörde snart. Vaubert skref, att han fått underrättelse om sin fars död och på flera månader måste resa till Frankrike för att ordna sin mors och systers angelägenheter. Som resan skyndar, kan han icke göra omvägen till Berlin, utan säger vännen skriftligen farväl för längre tid, men hoppas vid återkomsten å nyo och för alltid förenas med honom. Detta bref var det sista Tortoni erhöll från Prag. Ett annat ankom i September från en gränsort i Frankrike och sedermera hade han icke haft någon underrättelse om Vaubert. Flera månader förgingo för Tortoni i sorgligaste enformighet. Vaubert förblef stum. Om Thekla erfor han intet, och hans tonkonst, al ingen lifvad, inslumrade mer och mer. Ensam och beständigt öfverlemnad åt sorgliga minnen, tryckt af nöd och försakelser, vacklade hans helsa. Den olyckliga sjukdoms-paroxysmen återkom nu månadtligen, och hans värdinna, som älskade och skötte honom, förtrodde grannarne, att man säkert nästa vår finge ledsaga hennes stilla gäst ill den sista, ännu stillare hvilan. Mcn så lungt och fredligt skulle ej den arme få sluta sin oroliga, sorgliga lefnad. Underrättelsen om herr Erxfelds mord, som han erhöll en stund före utbrottet af den vanliga förskräckliga sjukdomen, väckte hos honom de slumrande qvalen och föranledde det uppträde, som han, under paroxysmen, omedvcten, hade med öfverste Werth.