Aftonbladet – 16 juli 1845, sida 3

gick, och Vaubert kom icke; Tortoni kunde icke sofva, och ännu vid midnatten satt han upprätt i sängen, då ändtligen Vaubert inträdde. Han var blek och nedslagen, och utan ait blicka Tortonis förgråtna ögon, som så bönligt fästade sig på honom, kastade han sig utmattad på sängen och insomnade snart. Äfven på Tortoni uttog naturen sin rätt; han inslumrade och vaknade först då solen redan stod högt på himlen. Hans blick sökte Vaubert, men han var redan borta, och värdinnan berättade att han, sedan några veckor, icke umgåtts med andra, än de begge fransoserna, hvilka -förledde honom till spel, och lära vunnit af honom betydligt, enär ban redan afyttrat sitt ur och andra dyrbarheter. Hvarje af dessa ord trängde som ett dolkstyng i Tortonis hjerta; var han icke medelbarligen skuld dertill, att Vaubert fallit 1 hän derna på dessa bofvar, och huru smärtsamt måste han nu sakna den erfarne vännens råd och bistånd? (Forts. följer.