Aftonbladet – 16 juli 1845, sida 2

hans frånvaro erfor den qvarlemnade den märkligaste skilnad i sättet hvarpå hon bemöttes och betjenades. Prinsens förtrognaste tjenare insågo snart, att ban icke mer älskade den sköna florentinskan och blefvo med hvar dag efterlåtnare. Detta var likväl ett lätt lidande emot smärtan, då kon underrättades om prinsens förlofning med en älskvärd och förnäm fransyska. 1 första ulbrottet af sin förtviflan, skref den öfvergifna ctt bref till den furstliga bruden, deruti kon uppckte sitt förhållande till prinsen; men detta förk misslyckades. Den förlofvade fransyskan, som högt älskade sin fästman, trodde hans försäkran, alt allt var en list och irring, och på den förut älskade öfverflyttade nu prinsen det bittraste hat. Hon måste med Giovanni öfvergifva villan; efter några år uteblef från prinsen allt understöd, och bon såg sig slutligen nödsakad att åter börja sin förra blomsterhandel. Men som himlen alltid har en tröstande engel för hvarje lidande, så hade Giovanni en vän, för bvilken han med heta tårar kunde anförtro sin smärta. Det var en gitarr, som han på torgel erbållit till skänks af en okänd herre, som blifvit intagen af det sätt, hvarpå Giovanni utförde en då allmän folkmelodi. Ilan hade kallat till sig och talat vid gossen, som, utan att tänka på sin sång, salt jemte sin blorasterkorg och ändtligen i närheten köpt och gifvit honom en gitarr, för att dermed aceompagnera sin sköna röst. — Giovanni erfor aldrig hvem den fremmande herrn var, men ärade honom alltid, som en välgörande genius, ty genom denna gåfva hade en ny verld för honom upplåtits, hvaruti han njutit mången salig stund. Giovanni, som snart lärde sig instrumentet, sjöng vid tolfte året egna melodier; hvilka likväl alla bade en sorglig, dyster stämning. Beklagligen var det icke någonaf Giovannis omgifning som gaf akt på hans sällsynta talang; hans mor försummade på det oförlåtligaste hans uppfostran och kallade hans kära gitarrett