Aftonbladet – 14 juli 1845, sida 2

och minga handlingar kommo nu i ljuset, som belt och hållet nedsatte fru Erxfeld i allmänna omdömet — ja, man till och med hviskade, att hon troligen ej var så omedveten om mannens död, som hon visade sig. Bland andra misstänkta omständigheter förekom en, som har afseende på en förut i denna berättelse anförd. Domstolen visade fru Erxfeld oförberedd näsduken, hvarmed den mördades mun var tillsluten, och frågade om hon igenkände den. Hon hade visst gerna svarat nejo, men den bestörtning hon ovilkorligt förrådde vid åsygen af väsduken, skulle gjort detta svar osannolikt; hon besinnade sig alltcå snart och sade: Näsduken tillhörer mig; bokstafven T derpå . bektecknar mitt förnamn Thekla och är sydd af mitt eget hår Ehuru nu fru Erxfelds förnamn verkligen var Thekla, kunde likväl detta T omöjligt hafva utgjort beg gynnelsebokstafven till hennes namn, då några uttvältade spår ännu tydligen gåfvo tillkänna, att ett längre ord eller en hel mening varit der insydd. Deita förde mntaurligtvis till förmodan, att hon kände ägaren till näsduken, men icke ville nämna den, antingen såsom medskyldig, eller derföre att hon till honom stod i förhållanden, som förpligtade henne att tiga. Emedlertid lände denna omständighet icke till enkans fördel och föliden var, att hennes sista vänner och bekanta nu drogo sig alldeles ifrån henne. Fru Erxfeld var likväl klok nog att vända kappan efter vinden; hon blef sjelf borta, flyttade till ett aflägset qvarter, och öfverlemnade sig med en gammal piga, som utgjorde hennes enda betjening, till de strängaste andaktsöfningar. Nu inträffade, s som vanligt 1 större och folkrikare städer, att andra händelser snart utträngde öfverste Erxfelds mord från mängdens minne och att det icke mer utgjorde samtalsämne. Afven domstolen blef efterlåtnare vid efterforskningarne, och saken skulle troligen alldeles bortglömts, o om icke en ny omständighet inträffat, som Ilyftade slöjan från minga dolda brott, (Forts. följer.)