Aftonbladet – 14 juli 1845, sida 1

skönhet, i stånd att upptända den häftigaste i delse, äfven hos en mindre lågande och exaltera person än Vaubert? och var hon icke känd såson fåfäng, pasionerad och lättsinnig? Werth stridde emot dessa beständigt återkom mande föreställningar och erinrade sig hvarje or af den vansinnige, under det han hade sändt be tjenten till värdshuset der målaren bodde. Vär den der upplyste, att Vaubert punktligt kl. 4 pi morgonen afrest, sedan han frikostigt belöna tjenstfolket och lofvat värden, att sednast efte: ett år återkomma då han ville lefva gladare oct mindre indraget; äfven hade han efterlemnat er biljett, i händelse öfverste Werth skulle efterfråga iwonom. Werth, som emottog den af betjenten. röt den otåligt och öfverflög de prydliga raderna bå fransyska språket, hvilka, på det doftande ljusöda papperet förrådde målarens lätta hand. Biljetten innehöll icke något särdeles. Vaubert vad, att hans ohöflighet förlidne aftonen, måtte illskrifvas den hufvudvärk hvaraf han led, hvilcen gjort honom känslolös för allt annat och slöt ned den varmaste försäkran om högaktning och vänskap. Likväl stod i ett postscriptum de vida ntressantare orden: Jal appris ce matin la triste iouvelle que vous saviez vraisemblablement deja ver soir. Le defunt mest pas de ma connaisance, mai jai entendu. ses eloges de la bouche le son aimable epouse, que jai eu le bonheur le voir bien souvent pendant mon sejour å Prag., Dessa ord, som så otvunget yppade en föreående bekantskap med fru Erxfeld, gåfvo alldees icke anledning förmoda, att de voro dikterade f ett skuldbelastadt samvete. Werth, som : var i intagen al målaren, såg snarare deruti ett be