at. och sökte återkomma till trappan, der han lemnat Vaubert. Efter mycken ansträngning iträngseln lyckades det;. men målaren var försvunnen. Hans efterfrågan var länge förgäfves, men ändtlisen sade en soldat, att, sedan den sjuke frågat efter närmaste vägen till värdshuset der han bodde, hade han stigit upp och följt den lemnade an visningen. Werth ansåg för en pligt, alt skynda efter den sjuke, som b funnit sig i ett så synbart hjelplöst tillstånd; men blef derifrån uppehållen af Reichhell, hvilken det tilltagande oväsendet lockat ut på gatan och hvars första fråga var efter målaren. Werth meddelade honom hans försvinnande och sin afsigt att genast uppsöka honom; men Reiechbell förklarade, att då Vaubert varit hans gäst, vore det ock hans skyldighet, att sörja för bans lyckliga återkomst till sitt logis. Han gaf senast en betjent nödig befallning härom, och öfversten, som önskade att närmare få erfara något om det fasansfulla, som träffat hans krigskamrat, gick till huset och kom obehindradt uppför trappan. Ilan skyndade nu igenom flera rum, uppfyllda af vakt, polisbetjening, läkare och nyfikna åskådare, tilidess han ändtligen ankom till sängkammaren. Hans första blick föll här på en ung, bildskön fru, hvilken han, af den lysande balklädseln, genast igenkände för den mördades enka, som midt i glädjens rus träffats af detta förskräckliga slag. Hon återhölls af några fruntimmer, utur hvilkas armar hon i förtviflan sökte slita sig, för att nedkasta sig öfver mannes lik, hvilket låg vid en annan sida af rummet ännu i sängen, som dröp af blod. Mordet var verkstäldt genom ett enda knifstygn i halsen; likväl kunde man al kroppens ställning och andra omständigheter sluta till, alt den mördade sökt värja sig. För att hindra den olycklige ifrån alt ropa på hjelp, . var en näsduk sammanpressad emellan tänderna, hvilken man varsamt utdrog, i hopp at derpå finna något namn; men endast ett T a