lät denne uppmärksamt betrakta sig. Det var en liten gestalt, med hufvudet stödt mot armen och ansigtet böljt af begge händerna, så att Werth icke kunde sluta till den okändes ålder. Med afsigt gjorde öfversten något buller för att blifva bemärkt; men då gestalten förblef orörlig som en stenbild, var Werth i begrepp alt gå vidare, då den obekante vildt uppsprang, trängde sig intill Werth och med hemlighetsfull, förfärad röst vttrade: Jag vill för dig bekänna, jag har mördat honom. Oaktadt sin stora bestörtning, hade Werth besinning nog att hastigt fatta uti och försäkra sig om den besynnerlige sjelfanklagaren; men med jättestyrka slet han sig lös, fattade öfversten så kraftigt vid halsen, atl denne insåg att han hade att göra med en öfverlägsen makt, och lå han förgälves sökte med de ledigblefne händerne bortskuffa motståndaren, som förblef stum och orörlig i sin anfallande ställning, grep Werth, af fruktan att gqväfvas, till värjan; men i samma ögonblick föll en minstråle på den fremmande och belyste ett sjukt, blekt ansigte, deruti vansinne stod tecknad med så djupa, tydliga drag, at! öfversten åter instack vapnet, inseende att endast tålamod och eftergilvenhet här borde användas. Den vansinnige släppte nu sjelfmant efter och framräckte mot öfversten de magra, knotiga hän: derna. Se,, sade han, huru blodet flyter mellar fingrarne, huru det dryper, se, se, huru det be: ständigt å nyo framkommer under naglarne ! Har teg sedan, gripen af fasa, och försjönk i stelt betraktande af händerna. Werth, som vid den erfarna styrkan hos den vansinnige miste uppgilve föresatsen att bemäktiga sig honom, hade begagnat detta ögonblick för att undkomma, men hade icke hunnit långt, innan han hörde den vansinnig förfölja sig. Fattande öfversten i armen, sad han: Du vill icke tro att jag mördat honom men jag har förvarat hans blod. : Se här, bakon lyktpålen står en stor kruka. Gå sjelf dit, ja kan icke hemta den. Werth följde anvisningei